Jesper Jacobsson, Matti Hellström och Simon Franson ska inte ha en chans att vinna Sveriges svåraste mästerskap.
Jesper Jacobssons skrattgropar har stelnat. Han lutar framåt över spelplanen med handen redo att skicka iväg den hemmagjorda roboten. Den stora salen är helt nedsläckt förutom en stor ljuskägla som faller från taket ner på Jesper och hans två lagkamrater Matti Hellström och Simon Franson.
Den dånande musiken stängs av. I mörkret uppe på läktarna tystnar publiken.
Nu avgörs finalen i Teknik-SM. Av 112 lag i hela Sverige återstår tre. Totalt sex briljanta hjärnor från tre olika universitet gör upp i ett inferno av intellekt och efter två dagars kamp är poängställningen helt jämn.
Jesper tar ett djupt andetag och trycker på knappen. Lego Mindstorms-roboten, utvecklad i samarbete med MIT, rullar med ett svagt susande gnissel mot sitt mål.
Den får inte missa. Då är allt över.
Fem dagar tidigare står Jesper Jacobsson och Matti Hellström vid en likadan spelplan i en källarlokal i Uppsala – den här versionen är dock fasttejpad på ett gammalt pingisbord. Spelplanen består av en karta över ett litet samhälle, med byggnader, oljeplattformar, och energiverk byggda i Lego.
Uppgiften är att rädda miljön och bygga en robot som gör grovjobbet.
Jesper är klädd i ljusgul t-shirt, militärgröna byxor och sandaler. På armen har han en svart digitalklocka och det långa bruna håret sitter i en hästsvans. Han är 24 år, läser naturvetarprogrammet och är en veteran i dessa sammanhang. Tidigare har han tävlat i biologiolympiaden i Vitryssland.
När han talar gör han det genomtänkt och med en ton av självklarhet, och hade han inte haft så snälla ögon och Sveriges största skrattgropar skulle en del kunna missta hans beslutsamhet för överlägsenhet.
Som liten hoppade han helt enkelt över tredje klass, eftersom det var ”en synnerligen onödig årskurs”.
Matti är mer tillbakadragen. Han är klädd i jeans, svarta gympaskor och grå collegetröja med ”Academy” tryckt på bröstet. Bara nitton år gammal läser han redan andra året på samma linje som Jesper. Som liten hoppade han helt enkelt över tredje klass, eftersom det var ”en synnerligen onödig årskurs”.
När han bodde hemma i Falun vann han kemiolympiaden för gymnasister i Sverige och kom sexa i mattetävlingen. Så bakom den lite blyga blicken döljer sig ett ungt geni.
Tillsammans med civilingenjörsstudenten Simon Franson (på annan ort med ansiktet begravt i labbrapporter denna sista träningsdag) bildar de laget ”Entropiska riddare” och representerar Uppsala universitet i Teknik-SM 2008. De är ett av nio lag kvar som snart ska åka till Stockholm och delta i semifinalen.
De är tävlingens underdogs, naturvetare som inte ska han en chans mot alla de lag som läser teknisk fysik och ingenjörsutbildningar. De är som tre poeter som ska tävla i SM i rap. Skolor som Chalmers och KTH prenumererar på SM-bucklan. Uppsala har inte ens fått ge den en liten puss.
För några veckor sedan bar Jesper hem två lådor från posten innehållandes spelplanen, byggnaderna och Legos robot Mindstorms NXT snyggt uppstyckad i 1 000 bitar. En robot man programmerar i datorn som har tre motorer att styra och kan reagera på tryck, ljud och färg.
Matti vitnade i ansiktet när han kom hem till Jesper och såg kaoset av Lego. Han tvivlade på att de skulle kunna göra något vettigt av det, det var ju så många uppgifter roboten skulle klara av. Och det blev inte lättare när Jesper satte ambitionsnivån:
– Jag har bara två krav, sa han. Den ska klara allt och den ska göra det varje gång.
De satte igång att bygga och klura och bygga lite till. Studiekamrater som bodde i samma korridor kom förbi med bullar och godis och efter mer än 30 timmars byggande och träning – och med Jespers tidigare erfarenhet av Teknik-SM och just robotmomentet i ryggen – hade de lyckats bygga robotarnas Tobias Linderoth.
Ingen elegant ögontjänare, utan en preussisk maskin som får jobbet gjort utan strul.
Om inget oväntat inträffar förstås.
På pingisbordet i källarlokalen är det dags för generalrepetition. Robotens rörelser är programmerade i det tillhörande datorprogrammet. Matti är ingen programmerare men suckar tungt över programmets begränsningar. Även där gäller det att hålla allt så enkelt och praktiskt som möjligt. Den ska klara av så många av de 13 uppgifterna som möjligt på mindre än två och en halv minut.
Helst allihopa förstås.
Roboten surrar iväg. Den fäller ner ett ”lasso” och släpar hem tre små legostavar som ska föreställa uran. Jesper samlar in dem och byter snabbt robotens huvudarm inför nästa uppgift. Den surrar bort till oljeplattformen, fäller ner armen, samlar in de små legooljefaten i en skopa och backar tillbaka hem.
Så fortsätter det i ytterligare elva moment och när sista uppgiften är utförd stoppar Matti klockan:
– En och femtiosju. Och full poäng. Inte illa, säger han nöjt.
Det är kaos runtomkring, men i huvudet på Jesper och Matti råder logiskt lugn.
Matti sätter sig ner i den blommiga gamla soffan och snurrar frenetiskt en röd kulspetspenna runt tummen. Lokalen ligger i källaren i Jespers bostadshus. Vanligtvis är det ett hobbyrum men en vattenskada i en annan lokal gör att det just nu mest fungerar som ett lager. Trästolar med röd stoppning står uppradade längs väggarna och gamla bord är travade på varandra. Ett tiotal golvlampor är samlade i ett hörn och lådor med pingisracketar står undanstoppade vid ingången.
Bakom alltihopa står bokhyllor fyllda med dammiga böcker och spel som Masterquiz, Mastermind och Rappakajla. I taket sitter gamla lysrör och ett svagt sus hörs från husets fläktar.
Det är kaos runtomkring, men i huvudet på Jesper och Matti råder logiskt lugn. Att de valt att kalla laget Entropiska riddare har inget med träningslokalen att göra (inom naturvetenskapen är entropi ett mått på oordning). De gillar helt enkelt bara beräkningsmetoden. En av alla klurigheter som är lika fascinerande för de med sinne för siffror som de är obegripliga för de resterande nittio procenten av världens befolkning.
Och man behöver gilla klurigheter om man ska tävla i Teknik-SM. I kvaltävlingen på nätet skulle man till exempel svara på frågor som: ”Om man tog allt gummi som slets från bildäck på svenska vägar under ett år, hur tjockt skulle lagret av gummi bli om man la allt på Ölandsbron?” eller ”Hur många svenskar befinner sig i luften samtidigt, i snitt?”. Och man hade sisådär två-tre minuter på sig per fråga.
Jesper och Matti testar Legoracet igen. Men denna gång missar roboten att fånga in ”uranet från åkern” och tiden är sämre.
– Två å tolv, säger Matti.
Jesper kliar sig i skäggstubben och trycker på displayen på robotens ”mage”. Allt är programmerat att följa ett uppstyrt schema, men missar roboten något i schemat löper han amok.
– Vi får ta bort allting och sedan ladda ner det igen, säger han.
Deras robot måste antagligen vara den bästa av alla, annars är det mer eller mindre kört.
Legoracet är en stor del av tävlingen. Där finns mängder av poäng att hämta. Jesper har varit med tidigare och han vet hur viktigt det är. Speciellt för just deras lag – de inte fullt så tekniska naturvetarna – som kommer att ha sämre förutsättningar på många andra moment i tävlingen.
Deras robot måste antagligen vara den bästa av alla, annars är det mer eller mindre kört.
Under nästa försök fångar roboten in allt uran men knuffar istället en liten ”elbil” alldeles för fort och bilen rusar rakt över en gräsmatta, in i en husvägg och missar legofamiljens vita katt med en centimeter.
Det är bara fem dagar kvar till finalen.
Semifinalen äger rum på Kungliga tekniska högskolan (KTH) i Stockholm. Längst in i ett mörkt rum i kårhuset står spelplanen för Legoracet uppbyggd bredvid en bar i aluminium och plåt. Här har det både byggts och bränts hjärnceller i årtionden.
I nio läsrum runt omkring i byggnaden sitter lagen och hanterar fiktiva elkriser i Norrland och arrangerar OS på månen (se faktaruta nedan). Däremellan ska de köra två Legorace.
En dubbeldörr i glas svingas upp med våldsam kraft och in rusar en ung man med en Mindstorms-robot i famnen. Han springer in till baren med bultande hjärta. Tre domare står vid spelplanen och sneglar på sina armbandsur. Bakom står träbord med kaffetermosar, inplastade baguetter, läsk och te.
I ett hörn sitter Elisabeth Arbin, projektledare från Sveriges ingenjörer som arrangerar mästerskapet. Tempot är högt. Resultat ska registreras, skrivaren har tackat för sig och datorn krånglar. Räddningen kommer från en funktionär, en minimal äldre dam i rött som trollar fram en laptop ur handväskan till allas förvåning.
Efter fem timmars klurande i ett litet rum ser de ut som tre grävlingar som tittar ut ur grytet efter en lång och kall vinter.
Så kommer Jesper, Matti och Simon in i rummet med Boltzmann. Deras robot är döpt efter Ludwig Eduard Boltzmann, österrikisk fysiker, filosof och utvecklare av termodynamiken – och inte helt olik Beppe Wolgers.
Efter fem timmars klurande i ett litet rum ser de ut som tre grävlingar som tittar ut ur grytet efter en lång och kall vinter.
Men de är redo och Boltzmann gör ingen besviken. Han är äckligt disciplinerad och far fram som en överpedantisk bibliotekarie på uppåttjack. Det görs fort och det görs rätt. Jesper riktar in roboten felfritt mellan momenten, bygger om den blixtsnabbt och Matti och Simon servar allt perfekt.
Det blir full poäng.
Några timmar senare sitter 27 av Sveriges smartaste unga tänkare och äter middag i Kulturhuset. Efter en lång dag kan de äntligen slappna av och prata om tävlingen. Tävlingsledaren Göran Grimvall, pensionerad fysikprofessor och ordförande i Ingenjörsvetenskapsakademins sjunde sektion, börjar läsa upp lagen som är utslagna ur tävlingen: ”Lag CAS, KTH”…[bleu beer], Chalmers, Det gula laget, Uppsala Universitet…”
Jesper, Matti och Simon vet att de klarat legomomentet perfekt, men är långt ifrån säkra på de andra uppgifterna. Uppgiften att lösa ett krypterat sms hade till exempel gått helt fel.
Men när sex lag räknats upp utan att ”Entropiska riddare” nämnts, vet de att de överraskat alla och gått till final.
Ett halvt dygn senare, i hörsalen på Kulturhuset tredje våning, rinner tiden som sirap. Allt ljus och alla tv-kameror vilar på Jesper. Laget har tillsammans tänkt, designat och byggt legoroboten Boltzmann – men nu hänger allt på att Jesper siktar in den rätt och bygger om den snabbt inför de olika delmomenten. På två stora skärmar som hänger från taket visas Jespers finger på Boltzmanns startknapp.
De tre finallagen har stått i timmar framför en publik på några hundra personer och svarat på frågor – som ett slags dopat Jeopardy – och laget från Chalmers har haft kommandot. Christer Fuglesang har ställt frågor via länk från Houston och lagen har identifierat antika pacemakers.
Och nu ska allt avgöras i legoracet.
Två minuter passerar som i en dröm.
Jespers lag har spikat uppgiften varje gång tidigare under tävlingen, men nu kan han inte undgå att bli nervös. Han tar ett djupt andetag och trycker på knappen. Boltzmann rullar med ett svagt susande gnissel mot sitt mål.
Två minuter passerar som i en dröm. Boltzmann lägger solpaneler på ett legohus, hämtar oljetunnor, planterar träd och skrotar miljövänliga bilar.
Konferencieren Måns Nilsson (från Anders och Måns i radio och tv) kommenterar händelserna samtidigt som Jesper jobbar som…ja, en robot. Temat från Mission Impossible ljuder från högtalarna men racet går som tidigare – helt perfekt.
Långa hårtestar har smitit från Jespers hästsvans och hänger ner för pannan, men annars är han näst intill oberörd. Ett smygande nöjt leende är allt som syns.
Men på spelbordet bredvid gör plötsligt Chalmers lag sitt bästa race i tävlingen och tar nästan lika mycket poäng som Uppsalalaget. Så när deltagarna efter legoracen ställer sig bakom sina tävlingsbord för den sista poängräkningen är det knäpptyst i salen.
Måns Nilsson säger något i stil med ”oj, oj, otrooooligt spännande det här” men ingen lyssnar. Allas blickar är fastnålade på poängtavlan. Uppsalas poäng tickar fram…220,5…och strax därefter, även om det känns som en evighet, visas Chalmers…
…220,5!
Kan vi inte åka alla sex till Kina? säger han – halvt på skoj, halvt på allvar.
I Teknik-SM:s nioåriga historia blir det för första gången oavgjort. Konferencier Måns Nilsson och tävlingsledare Göran Grimvall stirrar på poängtavlan, harklar sig, stirrar igen, snurrar runt ett halvt varv, tittar på domarna och stirrar på poängtavlan igen. Förvirringen är total.
– Men snälla, tänker Matti och förbereder sig mentalt för en eventuell utslagsfråga.
Göran Grimvall greppar mikrofonen:
– Jag måste erkänna att vi faktiskt inte hade förutsett eller förberett det här, så vi har ingen utslagsfråga.
– Sten, sax, påse, ropar någon från publiken.
Göran har gått bort till domar- och sponsorbordet där en vild diskussion pågår. Då böjer sig någon i Chalmers lag mot mikrofonen på tävlingspulpeten:
– Kan vi inte åka alla sex till Kina? säger han – halvt på skoj, halvt på allvar.
Sponsorerna diskuterar och en representant för Sveriges ingenjörer kliver upp på scenen och får en mikrofon:
– Det låter som ett alldeles utmärkt förslag.
Musiken sätts igång på Slayervolym. Guldkonfetti faller från taket. Deltagarna får blombuketter. Teknik-SM har för första gången två vinnare: Chalmers och Uppsala.
Jesper lyfter upp bucklan och skriker ut sin glädje.
Om Teknik-SM
Årets Teknik-SM började med att tremannalag från universitet och högskolor i hela Sverige genomförde en kvaltävling på nätet. Vid en fast tidpunkt svarade de under några timmar på frågor och löste problem.
I år deltog sammanlagt 336 teknologer – fördelade på 112 tremannalag – från 19 tekniska högskolor och universitet runt om i landet. Av dessa fick de nio bästa tävla i semifinalen på KTH i Stockholm och de tre bästa där kvalificerade sig till finalen i Kulturhuset på Sergels torg dagen efter.
I semifinalen fick lagen genomföra 10 olika moment, som att bestämma tjockleken på en bit Al-folie, göra ett nyhetsinslag för ett vetenskapsprogram i P1, lösa ett krypterat sms, förbereda krishantering i en fiktiv by i Norrland där hälften av strömmen plötsligt slås ut samt utveckla en tävlingsgren som skulle kunna utövas på månen och där resultatet anges i meter.
Dessutom tillkom ett Legorace, där de deltagande lagen byggde en robot i Lego Mindstorms NXT som skulle utföra en mängd uppgifter.
Vinnande laget fick inte bara en merit att visa upp för framtida arbetsgivare, ett papper på att man har det lilla extra. Det vann dessutom en resa till Kina.
Teknik-SM arrangerades av Sveriges ingenjörer.
