Allt mode är en form av protest, men vissa plagg har fått springa gatlopp lite oftare än andra. Vi listar sju extra arga stilar, från 40-talets Zoot suits i fasanfjädrar till 2000-talets förvirrade AFA-kämpar i svart.
1. Skräddarsydda slagsmål
Vad: Zoot suits
När: 1939-1947
Kännetecken:
Överdimensionerade kostymer och spetsiga skor (calcos på spanska). Till detta ibland en filthatt med fasanfjäder. Många avrundade med en klocka i lång kedja.
Av vilka:
Minoriteter i Los Angeles, framförallt unga mexikanska män.
Torsdagkvällen den 3:e juni 1943 stormade ett femitotal militärer på permission från flottan in i Carmen Theater i Los Angeles. De tände lyset i biografen och småsprang förbi förvånade besökare i jakt på unga mexikaner i överdimensionerade kostymer, så kallade zoot suits.
De fann två 13-åringar, slet dem ur stolarna, rev av dem kläderna, slog dem blodiga med tillhyggen och brände slutligen kostymerna.
Zoot suit-upploppet hade börjat, en veckas slagsmål mellan militärer och pachucos (unga mexikaner som senare kallade sig chicanos).
På 40-talet, när minoriteter i USA förväntades hålla en låg profil, satte jazzen fart på rebellblodet i de unga och utsatta. I Los Angeles började tonåriga latinos klä sig i vida kostymbyxor fästa med ett smalt bälte ovan naveln, skjorta, hängslen, ibland slips samt spetsiga skor (calcos på spanska). Ovanpå detta en knälång kostymjacka med breda axelvaddar och kanske en filthatt med fasanfjäder. Många avrundade med en klocka i lång kedja.
De kallades Zoot suits och de gungade självsäkert fram på gatorna som om allt extra tyg lät dem sväva fram med vinden. Ordet zoot användes inom jazzkulturen och betydde ”någonting buret eller framfört på ett extravagant sätt”. I krigstider, då man skulle ransonera och ställa sig i det uniforma amerikanska ledet, blev deras uppror en symbol för de första ”ungdomsbrottslingarna”, redan tio år innan tonåringen etablerades som fenomen.
De fick ta många knytnävar i den dolda rasismens och konservatismens namn, och gjorde vad de kunde för att svinga tillbaka. Att omkring 50 000 berusade militärer på permission drev fram längs Los Angeles gator en normal helg, var inte den mest lugna av omständigheter.
Zoot suit-hysterin, som exploderade i det stora upploppet i juni 1943, började med ett misstänkt olycksfall som skickade en ung mexikansk man till San Quentin för mord. Ett år senare fick man skaka galler i 30 dagar om man blev ertappad i en zoot suit.
2. Rakade barn leka sämst
Vad: Skinheads
När: 1965-
Kännetecken:
Jeans eller Dickies-byxor eller liknande, med smala hängslen över Fred Perry-pikétröjor, vita linnen eller t-shirts. På fötterna satt förstås Dr. Martens-kängor och den som frös täckte över tatueringarna med en bombarjacka.
Av vilka:
Arbetarklassens ungdomar som fick anpassa sina kläder efter en lite tunnare plånbok, en stil inspirerad av mods och rude boys (som jamaicanska kriminella kallade sig själva).
I slutet av 80-talet var Baldies en kraft att räkna med. En sen kväll på en parkeringsplats på Lagoon Avenue i Minneapolis, USA, stod gänget uppradade i Dickies-byxor och smala hängslen över Fred Perry-pikétröjor, vita linnen eller t-shirts. På fötterna satt förstås Dr. Martens-kängor och den som frös täckte över tatueringarna med en bombarjacka.
Skallarna var rakade tätt i enlighet med Oi!-stilen, den gällande efter att punken gett skinheadkulturen nytt liv i slutet av 70-talet. Vissa bar på basebollträn och yxskaft.
På andra sidan parkeringen stod deras spegelbild. Till utseendet alltså. Skuggorna dolde de tatueringar och t-shirttryck som avslöjade White Knights som nynazister. Baldies var raka motsatsen, de var traditionella skinheads och anti-fascister. De såg som sin största uppgift i samhället att rensa upp bland den extrema högern.
De två gängen stod tysta en stund och bara stirrade på varandra.
På femtiotalet vaknade England ekonomiskt efter kriget. Medelklassens ungdomar fick mer pengar i fickan och började konsumera – musik, kläder…och vespor. Modsen gjorde entré.
Arbetarklassens ungdomar fick anpassa sina kläder efter en lite tunnare plånbok, en stil inspirerad av just mods och rude boys (som jamaicanska kriminella kallade sig själva). De blev de första skinheadsen runt 1965. Musiken som gällde var soul, ska och rocksteady. Politiken lämnades än så länge åt sidan.
Med tiden blev dock skinnskallarna en av historiens mest splittrade subkulturer, med anhängare längs hela den politiska skalan – från extrem vänster till extrem höger, med viss förkärlek för att driva igenom sina åsikter med knogarna.
När Baldies och White Knights, efter en kort tids stirrande på varandra, rök ihop på parkeringsplatsen i Minneapolis hade Baldies lyckats dra igång en nationell rörelse kallad ARA (Anti-racist action). En vänsterrörelse inspirerad av AFA (som vaknat till liv i Europa i mitten av 80-talet) med flera ”antis” på sin agenda – som anti-sexism och anti-homofobi.
En rörelse som tagit sig långt utanför de uppvikta jeansen och höga kängornas kretsar och inkluderade unga aktivister från mängder av subkulturer.
3. Samhällets oäktingar
Vad: Enprocentarna
När: 1947-
Kännetecken:
Långt fett hår, skägg, solglasögon och denim. De plockade upp skinnjackan, som förvandlades till tidernas största rebellplagg i och med filmen The wild one från 1953 med Marlon Brando som den förste officielle mc-gängledaren i skimrande svart svinhud. En outlaw bikers mål är att se motbjudande ut. Jeansvästen med ryggmärket fungerar som en heraldisk vapensköld. Armband eller tatueringar med ”1%” förekommer. Borta är de flesta av naziassocearerna som många bar förr.
Av vilka:
Outlaw bikers som kallar sig för enprocentare, den procent av samhället som inte passar in och inte bryr sig.
”1.86 lång och 95 kilo med massiva armar, helskägg, svart hår ner till axlarna […] Terry tände en cigarett och tog sig en titt på alla bulor och blåmärken på sin kropp. Utan att bry sig om några underkläder drog han sedan på sig ett par medfarna jeans, tunga svarta kängor och en röd träningströja som luktade gammalt vin och mänskliga utdunstningar.”
Så beskriver Hunter S Thompson Terry the Tramp, Hells Angels-medlem från Bay Area, Los Angeles 1964 i sin klassiska bok Hell’s Angels: The strange and terrible saga of the outlaw motorcycle gangs”.
Outlaw-bikersgängen, med Hells Angels i spetsen, gav sig ut på vägarna i USA för första gången i slutet av 40-talet. Som hundra meter rullande åska av krom dundrade de fram i långt fett hår, skägg, solglasögon och denim. Snabbt plockade de också upp skinnjackan, som förvandlades till tidernas största rebellplagg i och med filmen The wild one från 1953 med Marlon Brando som den förste officielle mc-gängledaren i skimrande svart svinhud.
Än idag kallar de sig för enprocentarna, den procent av samhället som inte passar in och inte bryr sig. Eller som en HA-medlem säger till Thompson: ”alltså, man tar sin kvinna och sin båge och sin banjo va, och sen är det bara att dra iväg. Vi har fajtat oss ur hundratals bråk, hållit oss vid liv med kängor och nävar. Vi är mc-busarnas kungligheter, baby.” I The wild one frågar servitrisen gängledaren Brando: ”What are you rebelling against?” varpå han svarar: ”What’ve you got?”.
En outlaw bikers mål var att se motbjudande ut. I alla fall i vanliga människors ögon. Kläderna var en fysisk manifestation av den mentala inställningen – utan genvägar.
Idag har många mc-gäng (framförallt HA) förvandlats till organiserade brottssyndikat – men modet består, om än förfinat. Jeansvästen med ryggmärket fungerar som en heraldisk vapensköld där bärarens position i gängets interna hierarki visas – samt gängets status gentemot andra gäng.
Armband eller tatueringar med ”1%” förekommer. Borta är de flesta av naziassocearerna som många bar förr (hjälmar, järnkors och till och med hakkkors) som en provokation, men också som troféer eftersom många tidiga bikers var gamla krigsveteraner.
4. Ner med hela skiten
Vad: Punkarna
När: 1976-
Kännetecken:
Spretigt hår, bleka kinder, säkerhetsnålar i kläder och hud, trasiga eller sönderklippta kläder, denim, skinn, kedjor och nazisymboler.
Av vilka:
Ungdomar, ofta med blek syn på framtiden, som riktade en pungspark mot det mesta – mot folk med attachéväskor, klassamhället och slavandet under tröga regeringar.
”Det vänstraste som finns i Peters plugg är Peter. Han är punk. Bleka kinder, snaggat hår, mycket ringar i öronen. Han har tvångsbrallor, med vilket menas att det går en tygrem från ena benet till det andra och hindrar stegen. Det hänger en kedja och slår på ena låret. Säkerhetsnålar här och där. Tre klädnypor i rockslaget, “en egen pryl”.
Punkkläder finns att köpa, men Peter har skapat sina själv. Han är antikt kommersiell, poängterar han.
Långt ner på högra benet har han ritat ett hakkors med kulspetspenna.
Han är en enmans stadsgerilla, en mycket liten terroristorganisation. Det är så han förklarar att denna fascistsymbol sitter på honom, en anarkistkommunist.
Det här samhället är dåligt.”
Monica Björk och Margareta Schwartz beskriver fjortonårige Peter, skolans enda punkare, i sin serie ”Rapport från underjorden” i Expressen i slutet av 70-talet. Han skulle dock få kompisar väldigt snart – och det ganska många.
När Sex Pistols turnerade i Sverige 1977 var det tre urskiljningsbara punkare i publiken på premiären i Halmstad. Några år senare, efter att Sid Vicious stuckit en nål för mycket i armen, kunde det samlas hundra stycken en eftermiddag i Gallerian på Hamngatan, punkens högborg i Stockholm.
Sex Pistols var bara ett band i 26 månader, fick epitetet ”människorasens antites” och gjorde tvångströjan till rockmode. De lyckades sätta eld på en halv generation ungdomar som inte såg något ljus i mörkret. De var en förklädd kommersiell produkt som spottade på det kommersiella samhället, ett totalt oberäkneligt fenomen.
Fjortonårige Peter var både antirasist och kvinnosakskämpe – likt många andra punkare – men eftersom han såg ut som han gjorde fick han lite sympati tillbaka från de samhällsgrupper han ville stötta. Punken var, och är, en pungspark mot det mesta – mot folk med attachéväskor, klassamhället och slavandet under tröga regeringar.
Man kunde köpa kläder, klippa sönder dom och fästa ihop dom igen med säkerhetsnålar. Man kunde bära en nazisymbol på ena ärmen och en ”rock against racism” på den andra.
Hälften kamp, hälften provokation.
De besläktade skinnskallarna balanserar på den politiska vågen med darriga ben – punkarna trillade av redan 1977.
5. Gatustensblues
Vad: AFA
När: 1930- (1993- i modern form)
Kännetecken:
Svart luvjacka, svarta byxor, skejtskor samt halsduk, mask eller palestinasjal över ansiktet. Praktiskt framför symboliskt.
Av vilka:
Ungdomar som förespråkar militant motstånd mot fascism i alla dess former.
Johnny Cash klädde sig alltid i svart. En sorgeskrud har skulle bära tills all världens ondska var borta. Så säger sången, men ursprunget var betydligt mindre poetiskt. Till hans första konsert ville bandet ha en uniformskänsla – och eftersom konserten ägde rum i en kyrka tyckte de att svart var att bra val.
Det politiska blev en efterhandskonstruktion, om än en rätt bra sådan.
Mannen som stod ovanpå polisens piketbuss utanför Baltiska hallen i Malmö i början av mars var också klädd i svart. Han försökte sparka loss blåljusen som en solidaritetshandling för de palestinier som drabbats av Israels bomber. Så säger AFA-märkena på hans kläder, men det är en efterhandskonstruktion. En rätt dålig sådan.
Organisationer som predikar våld lockar till sig människor som letar efter en anledning till att få sparka av sig lite ångest.
AFA är militant motstånd mot fascism i alla dess former, ett vilt svingande ungdomligt uppror där målet ligger någonstans mellan anarki och direktdemokrati. Våld är helt okej, så länge ändamålet helgar det. De som bestämmer är ju ändå alldeles för mesiga mot högerextremisterna, och polisen är ett verktyg åt en odemokratisk stat. Detta insåg ju redan damen som drämde sin handväska i huvudet på den där nynazisten på torget i Växjö 1985…
Utstyrseln är egentligen inte så mycket mode, mer praktik. Den svarta luvjackan, byxorna, skejtskorna och halsduken, masken eller palestinasjalen över ansiktet är mer ”arbete” än ”symbolisk kamp”, även om det militanta och det politiska avspeglas.
Eller som AFA själva skriver i sin aktivitetsguide: ”Att välja så diskreta kläder som möjligt […] är bra när man ska försvinna efter en aktion. Vissa tycks anse att man ”förråder sina ideal” om man inte med sina kläder tydligt visar att man är en militant vänsteraktivist, men det enda som är intressant är att ni gör det ni ska, och sedan komma hem i säkerhet. Häng inte krampaktigt fast vid röjarluvan. Den är funktionell, men den är svår att snabbt få av. Förslag på andra typer av effektiva maskeringar är avklippta t-shirtärmar (som bärs runt halsen och sedan dras upp över näsan när det brakar), eller kanske en kombination av solbrillor, mössa/keps och huvtröja.”
6. Ut ur ekorrhjulet
Vad: Hippies
När: 1965-1975
Kännetecken:
Slitna utsvängda jeans, stora fransade västar, tovigt långt hår , skägg, sandaler, fredsmärken och batikmönstrade t-shirts. Bjällror runt fotleden samt armévästar och jackor var andra vanliga plagg. Och så förstås en blomma någonstans – och gärna en extra att stoppa i närmaste gevärspipa.
Av vilka:
Framförallt vita ungdomar som tog avstånd från samhället som institution.
Hösten 1965 bjöd Vietnam Day Comittee in författaren Ken Kesey att tala under en anti-Vietnam-demonstration på Berkeley. Kesey, som gjort succé med boken Gökboet, dök upp åkandes på taket till en buss tillsammans med sitt kollektiv The Merry Pranksters.
De var ute på världens första hippieturné, en enda lång LSD-tripp genom USA. Bussen var det mest skruvade fordon som dittills rullat på amerikanska vägar, en psykadelisk färgexplosion som var en kombination av hotell, tv-station och musikstudio på fyra hjul.
Just denna dag var den dock omvandlad till en ”stridsvagn” med kanoner av trä på taket, en stor målad örn på sidan och Ken Kesey helt klädd i orange med en neonmålad hjälm från första världskriget på huvudet. Baktill på bussen stod skrivet ”Weird load”.
Kontrakulturen hade vaknat till liv. Samhällets avhoppare. Hippies.
Det handlade framförallt om vita ungdomar som tog avstånd från samhället som institution, från ”ekorrhjulet ”: arbete – konsumtion – makt. Lite som Hells Angels första stapplande år, minus våldet och ilskan.
San Fransisco var rörelsens epicentrum. Gatorna fylldes med uteliggande rebeller klädda i slitna utsvängda jeans, stora fransade västar, tovigt långt hår , skägg, sandaler, fredsmärken och batikmönstrade t-shirts. Bjällror runt fotleden samt armévästar och jackor var andra vanliga plagg.
Och så förstås en blomma någonstans – och gärna en extra att stoppa i närmaste gevärspipa.
Kläderna skaffade man från överskottslager eller gjorde själva, inte helt olikt punken som många ser som ett resultat av hippieeran. Att konsumera innebar ju att vara slav under ”the bread” (pengar).
Egentligen var det så kallade yippies som var den politiska delen av kulturen, den del som stod längs fram i demonstrationstågen, framförallt under Vietnamkriget. De mest blommiga och höga medlemmarna i denna kontrakultur stod på topp under Summer of love i San Fransisco 1967 och såg sina sista hallucinationer under Woodstockfestivalen 1969.
7. Med kläder som vapen
Vad: Casuals
När: 1976-
Kännetecken:
Casual-modet är i rakt nedstigande led från mods och skinheads men mer fixerat vid märken än föregångarna. Italienska Stone Island och CP Company har länge varit de tunga märkena, men både gamla och nya favoriter dyker upp. Neutralt och minimalistiskt är ledorden.
Av vilka:
Medel- och arbetarklassungdomar, mestadels, tillika fotbollsfans och huliganer.
Stolpskott, slagsmål och Stone Island. Inte sedan Zoot suit-kravallerna i Los Angeles på 40-talet har det knäckts näsor i så dyra kläder.
Det började i slutet av 70-talet när Liverpool gick långt i Europacuperna. De hängivna och de våldsamma fansen följde med och upptäckte att neutrala kläder gjorde det lättare att leva rövare. Matchtröjor och klubbfärger var som fyrar för polisen.
Flera hundra fans kunde välla in i de dåligt bevakade märkesbutikerna i Frankrike och plocka stramt, nedtonat och stilrent mode som fallfrukt från hyllorna. I början handlade det i huvudsak om märkesträningskläder som Adidas, Nike och Tacchini och de Liverpool- och Manchesterfans som gick på match hemma i England klädda i detta blev kända som scallies.
Med åren blev dock casualmodet någonting mer än bara en uniform som lurar vakter och poliser och ger fritt svängrum för högerkroken, det blev en del av läktarkulturen i sig. Det första nacksvinget var mentalt och genomfördes av det supportergäng som klädde sig bäst. Det du bar blev ett vapen.
Journalisten Robert Elms berättar i sin bok ”The Way We Wore” hur hans QPR-gäng jagade iväg huliganer från Coventry bara genom att sjunga: ”Min hund sover på Fila, min hund sover på Fila, La la la la”. Han skriver:
”Några Coventry-fans klädde sig i Fila vilket tidigare varit totaltrendigt med blivit ute i London sedan minst en månad tillbaka. Istället för att kasta oss över dem så hånade vi dem för deras bristande smak och elegans. När det gick upp för dem att de förlorat stilkriget kunde man se deras kampvilja tyna bort. De hade blivit besegrade, och de visste det”.
Casual-modet är i rakt nedstigande led från mods och skinheads och det handlar i mångt och mycket om samma medel- och arbetarklassungdomar. Det är dock apolitiskt och mer fixerat vid märken än föregångarna.
Italienska Stone Island och CP Company har länge varit de tunga märkena, men både gamla och nya favoriter dyker upp – som bland annat Tacchini, Pringle, Burberry, Victorinox, Fjällräven, Lyle & Scott och Aquascutum.
Källor: Zoot suits: David Hajdu ”The ten cent plauge”, PBS ”American experience”, Suavecito.com. Mah-Jong: Salka Hallström Bornold ”Det är rätt att göra uppror”. Skinheads: Matt Snyders ”Skinheads at forty” Minneapolis City Pages, Wikipedia. Enprocentarna: Hunter S Thompson ”Hell’s Angels: The strange and terrible saga of the outlaw motorcycle gangs”, Ove Sernhede ”Änglar och banditer på två hjul” Röda rummet. Punken: Joachim Stokstad ”Ner med hela skiten” Veckorevyn nr 30/1979, Monica Björk och Margareta Schwartz ”Peter Punk, 14” Expressen (sent 70-tal). AFA: www.antifa.se, Magnus Sundell ”Man in Black” Trots Allt nr 7/1997. Hippies: ”The Hippies” Time 7/7 1967, www.fiftiesweb.com, Tom Wolfe “The Electric Kool-Aid Acid Test”. Casuals: Robert Elms ”The Way We Wore”, www.footballcasual.com, wikipedia.
