Journalistik, storytelling och content marketing

Nörden är död – länge leve nörden

Nördar och geeks. På 200 år har de gått från att bita huvudet av levande höns till att rädda världen. Det är dags att förändra en döende, men ändå levande, stereotyp.

Illustration: Hampus Ericstam

Det är tisdagen den 20 april, 1999. Det är en varm vårdag, uppåt tjugo grader, så 17-årige Richard Castaldo och jämngamla Rachel Scott har tagit sin lunch och satt sig ner i gräset utanför skolan. Rachel, med sitt gnistrande leende, påminner om en ung Katie Holmes. Hon spenderar en av sina första luncher utanför rökrutan efter att ha fimpat för gott inför skolbalen tre dagar tidigare – och hon njuter av de sista soliga minuterna av hennes liv tillsammans med den krullhårige saxofonisten Richard.

Klockan är 11.19 när någon skriker ”Framåt, framåt!”. I ögonvrån ser Richard två mörkklädda personer närma sig. En gänglig figur på närmare en och nittio med bakvänd keps – och en 60-kilosknatte på en och sjuttio med ettrigt soldatstubb. Båda visar sig vara klädda i svarta trenchcoats och innan Richard hinner förstå vad som ska hända avfyrar de varsitt avsågat hagelgevär.

Rachel träffas snabbt av tre skott, det sista krossar ett revben, punkterar vänstra lungan och skadar hjärtat. Samtidigt träffas Richard fem gånger. Skotten river genom hans lungor, njure och mjälte. Ett krossar hans nackkota vilket omedelbart paralyserar honom från bröstet och ner.
Liggande i gräset ser han de två unga männen gå fram till den döende Rachel och avlossa ett fjärde skott i hennes huvud.

Eric Harris och Dylan Klebold har kommit till skolan – eller REB och VodKa som de kallar sig på nätet. Istället för böcker bär de hagelgevär, automatvapen och bomber.
Innan Eric och Dylan skjuter sig själva i biblioteket klockan 12.08 hinner de döda 12 studenter och en lärare, samt skada ytterligare 23 personer.

Eric Harris och Dylan Klebold i kafeterian under massakern i Columbine High School.

Massakern i Columbine High School i Colorado startar en häxjakt på de unga och udda. En jakt på tonåringarna som redan förlöjligas av de snygga och populära. I tidningar och i tv varnar det konservativa USA för geeks, gothare och gamers.
Enligt en gallupundersökning anser 82 procent av det amerikanska folket att massakern delvis är internets fel.

Anledningen är att Eric Harris och Dylan Klebold var nördar, eller besatt åtminstone de egenskaperna som vanligen tillskrivs sådana. De levde online, spelade och byggde nya kartor till Doom och gick inte genom skolkorridorerna och high-five:ade folk direkt.
En nörd är nu inte längre bara töntig, han är farlig också.

Det finns delade meningar om vad som skiljer en geek från en nörd (se faktarutor i slutet av artikeln). I denna artikel använder jag dock uttrycken synonymt.

Suzanne Angelica, som ser sig själv som en datanörd, stoppas av vakterna i dörren till skolan i en förort till Chicago. Hon bär en trenchcoat:
– Gå hem och ta av dig trenchcoaten eller gå till rektorns rum, säger vakten.
Suzanne, som aldrig deltagit i någonting hatfullt, varken online eller i övrigt, vägrar gå hem. Varför ska de bestämma hur hon ska klä sig?
Vakterna tar henne till skolläkaren som säger att hon ska ta av sig så att de kan gå igenom hennes kläder. Suzanne vägrar. Tills slut hamnar hon hos rektorn som frågar om hon är medlem i någon ”hatgrupp” eller community på nätet – eller om hon spelar Quake eller Doom. Då bryter Suzanne ihop och börjar gråta: ”Jag trodde jag skulle vara modig och stå på mig, men jag bara föll ihop. Jag grät och grät. Jag tror jag hatade det mer än något av det andra”, skriver hon på Slashdot.org – nördarnas bastion på nätet i början av millenniet.

I en annan high school vill en lärare diskutera Columbine. Eleven Jay säger att han aldrig skulle kunna döda någon, men att han på ett plan kan förstå vad Harris och Klebold gjorde: ”för när dagar av mobbing, utestängdhet och förakt travas på varandra växer det fram ett hat. Speciellt när man inser att de andras förakt beror på att man råkar vara smart och tillbringar mycket tid framför datorn”.

Efter lektionen säger läraren till Jay att han måste gå i terapi vid fem tillfällen eller bli avstängd från skolan. Han hade ju uttryckt ”sympati” för mördarna i Colorado och skolan var tvungen att kunna förklara sig ifall Jay ”agerade”.
”Med andra ord, för att jag talade fritt, och för att de ville skydda sig själva, fick jag inte bara stämpeln som en konstig nörd utan också en potentiell mördare. Sånt lär inte hjälpa minska våldet i USA”, skriver Jay på Slashdot.org.

I New England tar tioårige Tips föräldrar bort hans dator för att de ”inte ville stå på hans begravning en dag för att de inte kunde hålla koll på vad han gjorde på nätet”.
I Minnesota får Jamie, ordförande för en Dungeons and Dragons-klubb, ett ultimatum av syokonsulenten: sluta spela rollspel eller genomgå terapi, alternativt bli avstängd från skolan.
”Det här är inte en rationell värld. Kan någon hjälpa?”, Jamies fråga ekar desperat på Slashdot.

 “Why do we murder the spirits of our most gifted and talented young people?” Armadillo, Slashdot.org.

Samtidigt som skotten viner i Columbine sitter 20-åriga Jesse Dailey och skruvar hårddiskar i Chicago. Udda, smart och med ett brinnande intresse för teknik och internet har han precis genomlidit den grillning som är high school, och tagit sig ur marinerad men med livet i behåll.
Hade han fortfarande gått i skolan när Harris och Klebold tömde magasinen i Colorado hade han kanske aldrig tagit sig ifrån lilla Caldwell i Idaho. En sömnig stad där mormonerna styr och datanördar sticker ut som koskit på en gräddtårta. Nördskräcken efter Columbine hade antagligen knäckt honom.

Men all tid på nätet, med att diskutera, programmera open source-program och spela Quake gjorde honom inte bara till en certifierad geek utan också till en framtidssäkrad människa, en efterfrågad resurs, en maktfaktor. En faktor han nu ridit på, ut ur Idaho och upp till Chicago.

Han har också fått hjälp. Journalisten Jon Katz kom i kontakt med Jesse på nätet och blev imponerad av hans intelligens, hans verbala förmåga och idéer om internet. Jon åkte till Caldwell och peppade Jesse att ta sina kunskaper till Chicago, därför att världen nu öppnades för geeks.
Resan blev en artikel i Rolling Stone, och senare boken ”Geeks”.

När Jesse nu sitter på sitt första jobb som it-tekniker ligger hans ansökan till University of Chicago inne på administrationen. Hans betyg är för dåliga och han har inga pengar, men ett personligt brev och besök av både honom själv och Jon ska inom kort ändå ge Jesse en stipendieplats i stenhård konkurrens. Mycket på grund av att universitetet ser hans unika ”nördegenskaper”.

Det snabbt växande it-samhället kräver nya former av kunskap. Nätet växer som en gammal tyngdlyftare från DDR. En rapport från U.S. Commerce department från 1998 fastslår att hasigheten som internet sprids med överträffar all annan tidigare teknologi.
Radion fanns i trettioåtta år innan 50 miljoner människor rattade in en kanal. Tv tog tretton år på sig att nå samma mängd människor. Pc:n sexton år. När internet öppnades för allmänheten tog det fyra år att nå 50 miljoner användare.

Illustration: Hampus Ericstam

När Jesse ansöker till universitetet 1999 surfar 150 miljoner människor. Idag är siffran runt 1,4 miljarder och det växer med 140 miljoner per år enligt Computer industry almanac. Se det som nördarnas revansch i siffror, en värld som vänds upp och ner.
När Jesse fick skit i slutet av nittiotalet räckte det mer eller mindre med att han var mycket på nätet och spelade onlinespel. Det beskriver sisådär 15-20 miljoner människor idag (tio miljoner spelar till exempel onlinespelet World of Warcraft). 
– När det finns tillräckligt många som delar ens nördiga intresse har man erövrat en statistisk rättighet att vara som man är, säger Olle Dahlberg, Utredare på Sveriges ingenjörer, som en gång i tiden gick under epitetet ”engineerd”.

Med huvudet fyllt av ingenjörssiffror (mer om det nedan) och med en son nyligen diagnostiserad med Aspergers syndrom, är nördbegreppet något som ligger Olle nära. Han tror att den kunskapsfientlighet som finns, att det ska gå lätt: ”Har du pluggat mycket? Näee, nästan ingenting…” kombinerat med skammen att inte förstå, gör att vi ser nörden som en udda, skrämmande figur.
– Den smarta nörden skrämmer oss eftersom han kan saker vi inte förstår och då projicerar vi negativa egenskaper på honom, säger Olle.

Nördar och geeks, som sedan länge är härskarna i ”fantasivärlden”, hamnar därmed i toppen av pyramiden. Deras värld blir den viktiga.

En av de aspekter som utmärker nörden – och som får omgivningen att se ner på honom – är hans förmåga till fantasi och intresse för abstrakta ämnen som rollspel och avancerad matematik. Och där internet och den moderna teknologin tidigare hörde till en ”fantasivärld”, hör det nu i allra högsta grad till den ”verkliga världen” och är dessutom på väg att ersätta den – och alltså vända upp och ner på hela steken.
Nördar och geeks, som sedan länge är härskarna i ”fantasivärlden”, hamnar därmed i toppen av pyramiden. Deras värld blir den viktiga.

Ett exempel: En vanlig torsdag i en vanlig svensk skola 1988. Åttondeklassarna hänger som gibbonapor runt ett bord på lunchrasten. I mitten sitter Anders, bara en och sjuttiofem men med biceps av sprängdeg. På löpande band besegrar han utmanarna i armbrytning till åskådarnas jubel.
Pang! ännu en handrygg smäller i det nerklottrade furubordet.
Det är Anders enda färdighet, men den är extremt konkret och väldigt maskulin. Anders får respekt och beundrande blickar och på väg till rökrutan gör han en wedgie (drar upp kalsongerna mellan skinkorna) på skolans smartaste kille Simon, kallar honom nörd och alla skrattar.
En vanlig torsdag i en vanlig svensk skola 2008 kan åttondeklassarna istället samlas runt Simon. Han sitter i mitten med en laptop och glänser i Battlefield 2 eller hackar skolans intranät till allas jubel. Anders sitter en bit bort, frustrerad över att han inte riktigt förstår.

Men läs styckets första mening igen, den finns en anledning till att det står ”kan” och det är att nördarna ännu inte är accepterade, även om världen håller på att slå runt. De är fortfarande lite töntiga, och lite utanför. Och orsaken går långt tillbaka i historien.

Han öppnar locket, sticker ner handen och lyfter ut en sprattlande höna.

Vi reser till i början av 1800-talet och går på cirkus. Ja, cirkus och cirkus – det är inte någon ljusshow iscensatt av Jonas Åkerlund under Västerbron i Stockholm utan en blandning av ormmänniskor, jonglörer och skäggiga damer. Vi sticker in huvudet i ett litet skabbigt tält och får precis se slutet av ”den fantastiska apkvinnan”, en 122 centimeter kort kvinna som ser lite ut som…ja, en apa. Hon står på en scen en stund och publiken gapar, viskar och pekar.
Sedan går hon av och presentatören kliver upp med svepande, teatraliska steg:
– Och nu lite pausunderhållning, säger han. Vi välkomnar kvällens geek!
Upp på scen kommer en man som ser ut att ha sovit i en soptipp. I övrigt syns inga yttre egenheter. Han bär med sig en trälåda som verkar röra på sig. Han öppnar locket, sticker ner handen och lyfter ut en sprattlande höna. Efter en kort tvekan biter han huvudet av hönan så blodet stänker upp i hans ögon. ”Ohhhhhh!”, publiken tjuter – äcklade och exalterade på samma gång.
Geeken torkar sig i ansiktet, bugar och kliver av scenen. Klapp…klapp…klapp, applåderna är pliktfyllda och slöa.

Det är alltså ursprungsgeeken. En nomad som biter huvudet av råttor och höns i utbyte mot mat eller husrum. Ett andra klassens freak.

Idag pågår en kamp att avgifta ordet “geek” eller “nörd”. Att vända det till något positivt. På åttiotalet börjar homosexuella kalla sig själva för bögar och flator, och svarta börjar kalla sig niggers. Enligt hackaren och skribenten Eric Raymond börjar också ordet ”geek” få en ny positiv laddning, framförallt under nittiotalet.
I Santa Cruz, Austin, San Fransisco och Ann Arbor samlas tidiga nätanvändare och teknikintresserade i små kollektiv och delar internetlinor, ibland kapade fibernät. De kallar sina hem för ”geek houses” och utforskar det tidiga internets sociala värld.

Nu kan i stort sett vem som helst kalla sig själv för geek, och gör det också.

Geekhusen blir snabbt överflödiga eftersom bredbandet sprids snabbt, i första hand till kontor och universitet. Men ordet ”geek” fortsätter sin resa och används allt mer av de smarta, intensiva pionjärerna som jobbar med att bygga upp nätet – av programmerarna, spelarna och utvecklarna.
Nu kan i stort sett vem som helst kalla sig själv för geek, och gör det också. Men enligt journalisten och författaren Jon Katz måste du känna igen dig i följande för att verkligen vara en (från boken ”Geeks”):

”Du känner en personlig koppling till teknologi, inte så mycket till mekaniken som dess användningsområden och konsekvenser. Du är en fan av The Simpsons och The Matrix. Du såg The Phantom menace på premiären trots all hype och Jar Jar Binks.
Du är besatt av populärkultur, vilket är vad du pratar om med dina vänner eller medarbetare varje måndag.
Du gillar inte att någon säger åt dig vad du ska göra. Auktoritet är inte riktigt på din sida. Livet började för dig när du gick ut high school (vilken troligtvis var en smärtsam upplevelse). Du gick inte på skolbalen, och om du gick kände du dig inte bekväm där.
Nu går du in i ditt arbete. Du löser problem och andra klurigheter. Du älskar att skapa saker bara för ditt eget nöjes skull. Även om du är oumbärlig för företaget som anlitade dig är det nästan omöjligt för dig att se dig själv driva det.
Du må ha personlig kraft nu – familj och pengar – ändå ser du dig själv som någon som aldrig riktigt passar in. På många sätt är nördighet ett sinnestillstånd, en känsla av dig själv i förhållande till världen som är allt annat än enkel att beskriva”.

Katz beskrivning är från 2000, men stämmer bra även idag. Skillnaden är att begreppet börjar luckras upp och breddas. Idag kan man ha geekiga sidor och intressen och samtidigt vara totalt icke-nördig i andra sammanhang. Man kan vara ”geek-chic” (ungefär, cool nörd) och glasögon med tjocka svarta bågar är popmode. T-shirts och kepsar som basunerar ut att man är en geek säljs på sajter med ”geek-prylar”. Filmer som Juno, tv-serier som Heroes och tidningar som Geek monthly hyllar nörden i all sin enkelhet, eller ska vi säga hyllar intellektet och rättigheten att ha djupgående eller udda intressen och stå utanför mainstream – utan att för den delen vara en elitistisk snobb.
Bill Gates öppnade dessutom upp för ”vd-geeken”, en position som var otänkbar för tjugo år sedan.
Och allt färre skrattar.

Illustration: Hampus Ericstam

Det här gäller dock bara vuxna, och i begränsade situationer och miljöer. Stereotypen är fortfarande kladdig av gammalt smuts från männen som bet huvudet av höns för 200 år sedan. Skrattet har inte tystnat. 
Amerikanske Barn- och familjepsykologen David Anderegg lanserade ifjol sin bok ”Nerds – who they are and why we need more of them”. Boken försöker bena ut stereotypen och hur den påverkar oss – och framförallt hur den påverkar barn.

Ett exempel: 16-åriga Rennie är väldigt ”icke-stereotyp”. Han är kompis med nästan alla i sin lilla skola och eftersom han var offer för mobbing som barn uttrycker han aldrig förakt för någon (förutom lärare). Under ett besök på David Andereggs mottagning nämner han nördar i förbifarten, så David frågar honom vad han menar med nörd.
– En nörd är smart och får alltid MVG i skolan. Men de är fula och de får aldrig, aldrig ha sex eftersom ingen tjej med självrespekt skulle ligga med dom, säger Rennie.
Han blir lite röd om kinderna, men fortsätter:
– Jag gillar nördar, det gör jag. Det är coolt att prata med dom, speciellt dom som vet allt om Sagan om ringen. Det är coolt. Jag har kompisar som är jättenördiga.

Rennie blir allt rödare i ansiktet och börjar byta ställning i stolen var tredje sekund:
– Jag vill inte prata om det mer, säger han. Okej, vet du varför? Jo, du har ju glasögon och allt, jag menar, jag vill inte att du ska tro att jag kallar dig för nörd eller nåt.
– Varför inte? frågar David.
– Ingen vill bli kallad nörd, eller hur? säger Rennie.

Exemplet med Rennie visar på den klassiska krocken mellan en stereotyp och verkligheten. Hans bästa vänner är nördar, men han vill inte förolämpa David genom att kalla honom nörd. Det är ett känt fördomsdilemma bland vänner:
 ”Några av mina bästa vänner är XXXXX, men jag gillar verkligen dig, så jag skulle aldrig drömma om att kalla dig en XXXXX, trots att du är en, därför att det är en grov förolämpning”.

Enligt David Anderegg lär sig barn stereotyper långt innan de lär sig om verkligheten. De lär sig att barn som är bra på matte och naturvetenskap inte får ligga med tjejer därför att de är nördiga. Och för 14- till 18-åringar handlar livet uteslutande om en fråga: När blir jag av med oskulden? Och alla möjliga hinder för denna händelse måste ur vägen.

Och faktum är att smarta ungdomar hoppar ner nakna i sängen senare än normalbegåvade (ungdomar med lågt IQ har också senare sexdebut). Det visar Carolyn Tucker Halperns studie från 2000: ”Smart teens don’t have sex (or kiss much either)” som publicerades i Journal of Adolescent Health, ett forskningsprojekt med 12 000 ungdomar mellan årskurs sju och tolv.
Hon kallar det för ”Protective factor”. Vad exakt orsaken är säger inte undersökningen, men en teori skulle kunna vara en slags ”mind over matter”, ett mer genomtänkt förhållande till sex.

Att det beror på att de skulle vara fula eller asociala på något sätt är fel. Forskning visar faktiskt på motsatsen, intelligens upplevs som attraktivt. Man kan komma långt med ett läckert utseende, men det är när intelligensen läggs till i ekvationen som attraktionskraften exploderar.

Så, enligt Anderegg, återstår då bara en ihärdig negativ stereotyp: Jaha, du har glasögon och gillar abstrakta, svåra eller fantasifulla aktiviteter – då är du ju en sån där nörd, och en sån kan man ju inte gilla, för det är ju inte coolt.
Förresten så hörde jag att du brukar bita huvudet av höns.

Färre skulle då kanske byta bort sin framtid mot några långtradare på klassfesten.

Nu går det förstås inte att utrota alla gliringar, knuffar och pysta cykeldäck i skolan – och det ska vi nog inte heller. Men varför inte försöka skriva om boken lite? Låta killen som löste matteboken på halva terminen få gå med högt huvud i matsalen medan flickorna flockas? Färre skulle då kanske byta bort sin framtid mot några långtradare på klassfesten.
För enligt David Anderegg kan det vara vad som sker. I USA minskar intresset att plugga teknik och naturvetenskap drastiskt. Och kunskaperna försämras bland eleverna. 2004 utexaminerades fler träningsterapeuter än elektroingenjörer i USA.
Enligt Anderegg kan attityderna gentemot nördstereotypen vara orsaken.

De unga som är geeks ända in i ryggmärgen är redan säkra, de behöver inte bli ”räddade” utan får ”bara” genomleva nio år av trakasserier och sedan skörda sin belöning i ett välbetalt jobb eller som en visionär mitt i en teknologisk revolution.
De som teknologin, och därigenom samhället, förlorar är barnen i mittfåran – de som har en talang för matematik och teknik men som väljer bort det för att de ”minsann inte är några nördar”. När de senare upptäcker att naturvetenskap är coolt så är det för sent, de har inte lärt sig grunderna. De blir en av de 48 procent vuxna amerikaner som, enligt undersökningar, ångrar att de inte läste mer avancerad matematik i skolan. Det är där tappet sker, enligt Anderegg.

Antalet utexaminerade högskoleingenjörer har halverats mellan 2003 och 2007.

I Sverige ser vi lite av samma förlopp. Mattekunskaperna i grundskolan sjunker som Bingolottos tittarsiffror och antalet utexaminerade högskoleingenjörer har halverats mellan 2003 och 2007. Och just högskoleingenjören kan vara eleven i mittfåran, talangen som inte vill vara en nörd.

I både Sverige och USA vill man lösa det genom bättre lärare, roligare lektioner och att eventuellt återinföra gymnasieingenjören igen. Och det kanske är undervisningen och inte nördstereotypen som är problemet, men ingen bryr sig om att ta reda på det. Ingen forskning finns vad gäller attityderna inför ett så välanvänt och fördomsfullt ord som ”nörd”. Vi vet bara att barn inte vill vara en.
Åtminstone de allra flesta barn, även om psykologen Jesper Hermansson ser en något förändrad syn på nörden i Sverige.
– Jag har haft pojkar som lite stolt säger att de är nördar. Men de poängterar att de absolut inte är plugghästar, säger han.

Således: ordet nörd börjar avgiftas något, men plugghäst är fortfarande lika stingande som en gyllene kokoigiftgroda. Det som tilltalar är att vara smart och vara ett självlärt datageni, men att sitta fint i klassrummet och plugga matte är ”men åhhh, va töntit”. Och trist. Och svårt.

Hermansson tror att filmer som visar coola hackers och science-fiction-epos kan vara en anledning till att datanörden börjar få lite status bland barn. En annan orsak kan vara att det nu finns ett antal framgångshistorier – personer som lyckats väldigt bra, som Bill Gates och Niklas Zennström:
– Barn får fort grepp om framgångsvägen i livet, säger Jesper.

Sjuttonåriga Gordon Van Dyke har sin framgångsväg klar, problemet är bara att alla andra skrattar åt den. Han vill skapa datorspel.
När han 1992, i sann geek-anda, plockar isär farföräldrarnas svindyra pc skiter han i vilka som skrattar. Tekniken har redan fått grepp om honom, oavsett vart det leder.

Det är en riktigt varm sommarkväll. Solen skiner in genom ett takfönster i huset i Martinez, Kalifornien. Gordon är lång, vinglig och solbränd. Klädd i svart t-shirt, säckiga mörkblå jeans, basketskor från Nike och en bakvänd San Fransisco Giants-keps står han böjd över matsalsbordet. 23 000 kronor nyinköpt beige pc ligger isärplockad, utspridd i molekyler. Bakom brummar vhs-spelaren som visar den medföljande instruktionsfilmen (pre-internet, mina vänner. Det var inte vackert).

Gordon har tre timmar på sig innan farföräldrarna kommer hem. Han ska överraska med att montera in en cd-rom han sparat ihop till (kostade 2 800 kronor) – hetast i prylvärlden just nu.
Det går sådär.

Gordon är mer en tänkare. Han har teknologiska visioner och idéer, och gillar inte alls att smutsa ner sig. I pappans och släktens ögon saknar han lite manlighet.

Farmor Betty Jo är förskollärare och den enda i familjen som har en dator, och den enda förutom Gordon som faktiskt kan datorer. Farfar Lester var pilot i andra världskriget och gillar också teknik, eller snarare mekanik, som motorer, elektricitet och 16-millimeterskameror. Han drar sin gräns där tekniken inte längre är fysisk och konkret.
Gordons pappa Jeffrey är Gordons raka motsats, en byggentreprenör, en klassisk praktiker med ordentligt med skit under fingernaglarna.
Gordon är mer en tänkare. Han har teknologiska visioner och idéer, och gillar inte alls att smutsa ner sig. I pappans och släktens ögon saknar han lite manlighet – men han ser samtidigt till att idrotta i skolan, för ”det ska man ju göra, det är riktiga grejer det”. Skolidrotten i USA är en mångmiljonbusiness, så det är lätt att förstå var all hysteri kommer ifrån.

Som många geeks lever Gordon ett dubbelliv som gör att han slipper sitta i de utstöttas hörn i matsalen. Han väljer vad han pratar om, och med vem han pratar om det med. Han är socialt begåvad och inte främmande för det klassiska ”spelet”, så skolan är inte den skärseld den är för många andra geeks. Men skolan är slätstruken.
Efter high school åker Gordon runt till olika college och frågar:
– Hej, jag vill göra datorspel. Har ni någon utbildning som passar för det?
Svaret blir detsamma från samtliga, ett lätt skratt och ett bestämt skakande huvud.

Gordon hamnar på en handelsutbildning istället. På kvällarna lär han sig html själv och börjar dessutom gå på klubbar. Hans två olika personligheter växer, ute är han en dansande demon – hemma en knappande kerub. Det visar sig bli en bra kombination då han snart bygger hemsidor åt samma klubbar, för en rätt bra bunt med sedlar.
It-boomen närmar sig och Gordon sitter mitt i stormens öga.
Efter en sväng på ett mobilföretag och en till på webbföretaget Veiro.com, hamnar han på Worldcom, då USAs näst största internet- och teleoperatör. 2002 visar det sig att företaget ”hittat på” ett kassaflöde på 35 miljarder kronor och faller pladask i USA:s största konkurs någonsin. 27-årige Gordon förlorar jobbet.
Istället återupptäcker han sin speldröm igen framför datorn hemma:
– Jag älskar ju det här, tänker Gordon, när han hivar en splittergranat in i en bunker i nya spelet Battlefield 1942.

Fyra år senare sitter han som producent hos spelutvecklarna Dice i Stockholm.

Han börjar bygga på en mod till Battlefield 1942. En mod är när man använder grunden i ett spel men bygger ett nytt skal. Gordons mod grundar sig på världen i Battlestar Galactica, sci-fi-tv-serien som är nördarnas Graal. Den uppmärksammas så småningom av spelföretaget EA och fyra år senare sitter han som producent hos spelutvecklarna Dice i Stockholm och tittar ut över Riddarfjärden genom enorma panoramafönster.
Han har skitit i pappans suckar, sportdårarnas bröl och den akademiska världens överlägsna skratt.
Han har geekat sig fram till sin dröm.
– Geeks gör det inte för pengarna, vi vill lösa problem, säger Gordon Van Dyke när jag träffar honom i Dices hypermoderna lokaler vid Slussen i Stockholm.
Med skjorta, slipover, jeans och svartbågade glasögon ser han ut som den klassiska 33-åriga stockholmaren, mitt i karriären. Han är också lång och stadig – och med kortsnaggat hår – så byt slipovern och skjortan mot en matchtröja, fimpa brillorna, och du har en fotbollshuligan.
Han plockar upp sin Iphone från bordet:
– Och vi gillar inte begränsningar. Den här har jag till exempel låst upp. Sätter någon en begränsning i tekniken letar vi upp ett sätt att komma runt det, på gott och ont. När Iphone hamnar i händerna på en geek vill han veta vad det är för filsystem, hur det går att lägga in egen grafik i skärmen med Photoshop eller nåt sånt, säger han.

Gordon Van Dyke Foto: Magnus Laupa

Gordon älskar det här. Som en tekniknörd som nått zenit kan han diskutera geek-kulturen med värme, självdistans och verbal träffsäkerhet. Här finns inget udda eller skrämmande, bara ett intresse och en vision som drar fram som en hord glada barbarer.
– Geeks definierar coolhet annorlunda. Det är fantastiskt vad en del open-source-programmerare gör, och helt gratis. Eller om någon lyckas knäcka en kryptering på tre lager eller nåt, wow!

Men trots att Gordon är urbilden av geek chic: cool, framgångsrik och stolt över sina specialintressen dyker den negativa bilden upp emellanåt, smygande som en indian.
– Jag kallar mig själv geek, och då säger min flickvän: ”Säg inte så om dig själv, du är ingen geek”.

Farföräldrarnas sönderplockade dator då? Gordon tar oss tillbaka till 1992 igen. Tre timmar går och farfar Lester kliver in i vardagsrummet. Han är lång, smal och har en hjälm av tjockt silverglänsande hår på huvudet. Som alltid är han klädd i ljusa jeans, polo och vita tennisskor.
Datorn är förstås fortfarande i delar.

Lesters flygvapenstämma dånar som en jetmotor när han får se sina 23 000 kronor massakerade på matbordet:
– Om du inte sätter ihop allt och har det klart och fungerande i morgon så…
– Jag fixar det, avbryter Gordon. Och det kommer bli skitcoolt, jag ska sätta i en cd-rom. Ni kommer kunna se på filmer och grejer.
– Se till att det funkar bara så jag kan låta dig leva, säger Lester.

Då fanns inget plug-and-play, utan det var plug-and-pray som gällde.

Solen som skiner genom takfönstret, hinner försvinna och komma tillbaka igen innan Gordon äntligen får datorn att funka. Cd-rom:en surrar som sången från ett skogsrå, omöjlig för en datanörd att motstå. Och eftersom Gordon inte bara är ett teknikgeni utan också en socialt slipad ung man har han köpt Roy Rogers, farfar Lesters favoritartist, på multimedie-cd.
– Han blev riktigt exalterad när den väl satt i och allt fungerade. Men det var klurigt. Då fanns inget plug-and-play, utan det var plug-and-pray som gällde, skrattar Gordon.
  
För Gordon Van Dyke, och andra vuxna geeks, är specialintresset för datorer och teknologi sällan ett socialt hinder längre. Webbforum, chattar, communities och datorspel är inte bara nördarnas domäner. Trots att det fortfarande är unga som dominerar i denna kultur så höjs medelåldern för varje år.
Och när något anses vuxet minskar nördfaktorn.

Men är man vuxen och sysslar med något som hör till barnvärlden, får man fortfarande räkna med mentala wedgies. Man förväntas ”växa upp” och sluta upp med drömmeriet. Och detta i en värld där fantasin kanske behövs mer än någonsin.
”När du växer upp dör ditt hjärta”, säger Claire Standish i den underbara filmen Breakfast Club från 1985. Och om det inte dör, förväntas du ta död på det.  

Slaget träffar den storväxte, 36-årige, it-chefen Kenyon Wells i magen samtidigt som de två kämparna rusar in i varandra.

I en park i centrala Baltimore, USA, har de valt att ta död på varandra istället. Där pågår en våldsam duell i mittcirkeln på en fotbollsplan. 37-åriga Skip Lipman, hemmapappa med tre barn, andas tungt, slänger sin silverglänsande korintiska hjälm i gräset och rusar desperat mot sin motståndare. Han svingar sitt svärd i midjehöjd i ett sista försök att överraska sin motståndare.
Slaget träffar den storväxte, 36-årige, it-chefen Kenyon Wells i magen samtidigt som de två kämparna rusar in i varandra. Men Kenyons rustning klarar svärdshugget och sekunderna senare sjunker istället Skip till marken.

Striden är över. Spridda utrop av soldaterna som bildat ring kring envigen ljuder över parken: ”Hail Mordom!”, ”Hail Laconia!”, ”Hail Darkon!”. En kvinna med två små barn tittar förundrat på den bepansrade folksamlingen från en lekpark i närheten, och en och annan ung man i munkjacka och jeans har nästlat sig in i ringen av soldater.

Live roleplaying-klubben Darkon Wargaming Inc. har rett ut ännu en konflikt. Riket Laconias upprorsförsök mot stormakten Mordom har misslyckats. Laconia, med dess ledare Sir Bannor (Skip Lipman i verkliga livet) har fallit. Mordom – ledda av Lord general Keldar, Duke of the realm (Kenyon Wells) – är fortfarande en omstridd supermakt i världen Darkon.

Darkon Wargaming Inc träffas på utvalda helger iklädda medeltida rustningar och strider om fiktivt land med vadderade vapen. De förhandlar och sjunger sånger vid lägereldar. De har över 1 000 medlemmar, varav cirka 300 aktiva, uppdelade i ungefär 17 fantasinationer (nationer försvinner och uppstår med jämna mellanrum).
Allt enligt ett avancerat strids- och kartsystem. De har hållit på sedan 1985.

– Folk tycker vi är knäppskallar. Vi klär oss knasigt, springer runt i skogen och slår på varandra med pinnar. Det är klart någonting lustigt över det. Men på vilket sätt är det annorlunda än att gå med i ett softboll-lag? Du köper en uniform, du spenderar en massa tid med att lära dig slå en boll med en pinne och springer runt i en cirkel. Fotboll, baseboll, bowling…de åstadkommer egentligen ingenting, det är därför de kallas spel. Darkon är samma sak, men eftersom människor inte känner till det så är det inte socialt accepterat, säger Kenyon Wells i en intervju i Baltimore City paper.

Kenyon Wells och Foto: Scott Schafer

När Kenyon var ung var han en ensamvarg och hade få vänner. Darkon har gjort att han utvecklat sociala färdigheter och ledaregenskaper. Idag är han chef på ett it-företag.
– Långt innan jag var redo för en chefsposition i min karriär så ledde jag ett stort antal människor i Darkon. Långt innan jag var redo att förhandla om multimiljonskontrakt i mitt arbete så förhandlade jag fredsavtal mellan nationer i Darkon, säger han i en dokumentär om Darkon från 2007 av Andrew Neels och Luke Meyer.

Dokumentären är en charmig historia om en passion som av många anses som det mest nördiga en vuxen människa kan sysselsätta sig med.
Vad beror det på – egentligen? Att göra i stort sett samma sak på en scen eller framför en kamera ses som otroligt sofistikerat. Orlando Bloom och Viggo Mortensen hör till världens mest beundrade människor.
Är det för att nörden är en amatör eller saknar ett mål? Att han gräver ner sig i sitt intresse för grävandets skull? Skulle något förändras i andras ögon ifall 50 000 åskådare betalade för att komma och se när Darkon har sina träffar? Och i så fall, varför?

Det finns en viss desperation över livet, det faktum att vi alla ska dö. Kanske är fantasi, religion och allt det här, fordon som tar oss från födelsen till döden?

Efter nationen Laconias nederlag, den ödesdigra dagen i parken, står Skip Lipman och skurar sin leriga rustning med stålull hemma i köket. Han är byggd som en pensionerad tungviktsboxare – som fortsatt äta men slutat träna – och är klädd i den traditionella amerikanska t-shirten, ett plagg något mindre än en spinnaker. Han har korpsvart hår, musketörsskägg och en äventyrares själ – och han gnuggar så ihärdigt att en svettdroppe till slut hänger från nästippen.
Det är slutscenen i dokumentären om Darkon. Skips speakerröst hörs över bilderna:
– Det finns en viss desperation över livet, det faktum att vi alla ska dö. Kanske är fantasi, religion och allt det här, fordon som tar oss från födelsen till döden? De som får ut mest av livet är de som har en rik fantasivärld. Det ger oss en drivkraft att åstadkomma saker. Om vi slutar fantisera, om till exempel den där flickan eller det där jobbet, så stagnerar vi.

Om nu alla nördar är så fantastiska – varför gick två stycken in i en skola för att hämnas på sportfånarna med automatvapen? Svaret är att Eric Harris och Dylan Klebold inte mördade elever i Columbine High school för att hämnas, de gick dit för att de hade psykiska problem och led av storhetsvansinne.
Dr Robert Hare, expert på psykopater och anlitad av FBI efter Columbine, diagnostiserar Harris som fullblodspsykopat. Det innebär bland annat total avsaknad av samvete och empati.
I sin dagbok skriver Harris bland annat: ”YOU KNOW WHAT I HATE!!!? STAR WARS FANS!!! GET A FaaaaaaRIGIN LIFE YOU BORING GEEEEEKS!”

Eric Harris (t.v.) och Dylan Klebold.

Det var också få av deras plågoandar som fick sätta livet till, istället drabbades flera ”likasinnade”. Richard Castaldo och Rachel Scott från gräsmattan utanför matsalen till exempel. Richard var och är en inbiten datorspelare och musiktekniker som fortfarande drömmer om att jobba med datorspel (det är Richard som i rullstol besöker K-mart tillsammans med Michael Moore i Bowling for Columbine). Rachel var vacker och populär, men umgicks hellre med de smarta än med de snobbiga.

Precis som med stereotyper som nördar och geeks är det omöjligt att placera in en person i ett fack. Eller som The Denver post skriver efter massakern: ”Om de flesta unga har två sidor så hade Harris tio – några charmerande, några otrevliga och en dödlig”.

Jag tror geeks såg det som tragiskt, men också förstod det på en djupare nivå.

Kommer ni ihåg Jesse Dailey, den briljanta unga mannen som tog sig in via “nördstipendium” på universitetet i Chicago 1999. Han tog examen 2003 och jobbar idag som webbkonsult i New York. Han minns Columbine och hur det påverkade nördar:
– Jag tror geeks såg det som tragiskt, men också förstod det på en djupare nivå. Kanske för att media till en början rapporterade om hur vanliga dessa två killar var, hur det var en konflikt mellan två klassiska arketyper: the nerd and the jock (ungefär sportkille, reds anm.), säger han.
Jesse höll också på med idrott i skolan, tills han var ungefär femton år. Han spelade basket och baseboll. Och hans mejl till redaktionen får avsluta den här artikeln:

”En dag på basebollträningen när jag är 14 år kommer det fram att jag tidigare varit pitcher. Jag hade slutat med det sedan lång tid tillbaka. Marty, en av skolans mest populära killar, är nu pitcher och börjar med standardskämten om hur usel jag måste ha varit. Jag säger nåt om att jag inte kommer ihåg, men det bjuder bara in till mer trakasserier och jubel.
Marty drar ut mig på planen och utmanar mig att försöka få in en träff på hans kast och det utmynnar i den klassiska geek vs jock-scenen.
En av de mer vettiga killarna i laget försöker ta udden ur hela situationen. Han säger något om att jag kanske inte är den bästa basebollspelaren men att jag senare i livet kommer tjäna massa pengar, gå runt med attachéväska och ha ett stort hus.
Jag vill egentligen inte ha någon attachéväska eller stort hus, eller så mycket pengar heller för den delen. Men när man är ung och känner sig pressad och någon slänger en livlina måste man ta tag i den, så det där fröet och vänta på att det ska börja gro. 
Så det går inte att förneka tillfredsställelsen jag får av att se tillbaka och veta att Marty pajade knäna och jobbar med att leverera bildelar medan jag bor var jag vill, jobbar hemifrån, gör det jag älskar och fortfarande suger i baseboll.
Det behöver inte handla om en bitter hämnd då det här kretsloppet återföds igen i varje generation. Det onormala blir normalt och en ny våg av icke-traditionella människor blir till en början föraktade, och sedan hyllade som pionjärer.”

 

Vad är en geek?
(Från Wikipedia)

Geek, engelskt ord för en typ av personlighet eller karaktär. Ordets betydelse har skiftat under åren; ursprungligen syftade det på en kringresande artist som genomförde frånstötande nummer, men i dag associerar de flesta till begreppet nörd.

Geeken förkommer ofta i amerikanska filmer och TV-serier. Den klassiska typen av geek är en vanligtvis spinkig ung man med glasögon, illasittande kläder och ett fumligt sätt. Därtill är denne vanligtvis en plugghäst med hög IQ och har mycket nördiga intressen.
Den typiske geeken är vanligtvis mycket osäker inför det motsatta könet. Ibland förekommer det även kvinnliga geekar (geeks) men det är ovanligare. Även dessa framställs, av någon fördomsfull anledning, alltid som plugghästar i glasögon.
Skillnaden är att dessa ofta har tandställning, (vilket de manliga geekarna sällan har).

Skillnaden mellan geek och nörd är oklar och omstridd. En geeks intressen är nästan alltid rent intellektuella, medan en nörd kan vara intresserad av till exempel idrott. I vissa sammanhang har geek nästan entydigt kommit att betyda datanörd. För att förtydliga detta skrivs ordet ibland som “g33k”. 3:or istället för E:n är en del av datanördspråket leet, eller 1337 som det skrivs.
Således är “geek” mer av en subkultur som omfattar intresse för academica och annan intellektuell verksamhet, medan “nörd” är mer av en personlighetstyp.

 

Vad är en nörd?
(Från Nationalencyklopedin)

Nörd
nö´rd subst. ~en ~ar
ORDLED: nörd-en
• enkelspårig och ngt löjeväckande person [ngt nedsätt.]: datanörd
HIST.: sedan 1991; av eng. nerd, nurd med samma bet.

PUBLICERAD I DIN TEKNIK #5 2008