På 1970-talet revolutionerade psykologerna barn-tv. Resultatet blev succéer som Sesame street och Fem myror. Efter det har inget tv-bolag haft råd att satsa lika stort. Så hur görs barn-tv nu?
En morgon i början av 1970-talet klev tidernas mäktigaste barnprogramsduo in genom Sveriges Radios entré på Gärdet i Stockholm. Två män i kostym från amerikanska Children’s television workshop (CTW). I väskorna bar de dyrbar tv-historia, världens mest framgångsrika barnprogram med en startbudget på åtta miljoner dollar (motsvarar 42 miljoner dollar i dag).
Programmet hette Sesame street. Männen var professor Gerald Lesser och doktor Ed Palmer.
Sveriges Radio höll en stor hearing där TV2:s barnredaktion och CTW visade upp sig för varandra. Sesame street hade premiär 1969, var redan en succé i USA och en så genomarbetad pedagogisk och psykologisk satsning att den saknar motstycke än i dag. Syftet var att stimulera förskolebarn i begreppsträning, läsning, räkning och sociala värderingar som solidaritet och vänskap – och barnen satt fastnitade framför rutan från dag ett.
Första året vann programmet Peabodypriset, Prix jeunesse, tre Emmy och en Grammy för soundtracket. Den gula och gängliga Big Bird prydde dessutom omslaget på Time Magazine.
“TV2:s barnredaktion visade inte några flaxande, färgglada dockor – de spelade upp ett barnprogram som visade en förlossning”
Psykologerna Lesser och Palmer visade upp programmet. Tanken var att sälja formatet till hela världen – Mexiko och Brasilien hade redan öppnat plånboken – men på TV2:s barnredaktion spred sig vecken över pannorna. Programmet gick för snabbt, var för glättigt och kommersiellt. Svenska barnprogram handlade mer om barnens vardag, om verkligheten.
TV2:s barnredaktion visade inte några flaxande, färgglada dockor – de spelade upp ett barnprogram som visade en förlossning. Lesser och Palmer knep ihop munnarna och tittade ner i bordet.
Det blev inget Sesame street i Sverige, bara en försvenskad lättversion ett antal år senare.
Professorn i medie- och kommunikationsvetenskap, Ingegerd Rydin, var forskare på SverigesRadiospublik- och programforskningsavdelning under 1970-talet och deltog i den berömda hearingen:
– Trots att Sesame street fick nobben så inspirerade det svenska tv-producenter att skapa Fem myror är fler än fyra elefanter, ett av de mest omtyckta program som producerats i svensk tv genom tiderna. Det blev Sveriges egna pedagogiska storsatsning, säger hon.
Det Sesame street, och senare Fem myror, lyckades med var att göra tv-mediet klibbigt, att få det att fastna hos barnen, inspirera dem och ge dem kunskaper på ett sätt som tidigare ansågs omöjligt.
För att nå ett barn och lära det något krävs interaktivitet. Du måste engagera barnen individuellt, ge dem gensvar och använda alla sinnen. Men tv är bara en pratande låda, sade experterna.
Sesame street visade att tv kan vara mycket mer än så.
“Om barnen förstår vad som händer blir de uppmärksamma på programmet, inte tvärtom”
Tillsammans med CTW:s forskningschef Ed Palmer analyserade och testade barnpsykologerna Elizabeth Lorch och Daniel Anderson vid University of Massachusetts programmet ner på molekylnivå. De upptäckte många av de kunskaper som tv-producenter i dag har i ryggmärgen. Som att barn tycker om att se på andra barn och djur, att de gillar musik och slapstick, att de vill att karaktärer ska vara snälla mot varandra samt att de blir uttråkade av vuxna som pratar.
En upptäckt som Lorch och Anderson gjorde var att även treåringar var sofistikerade tv-tittare och att det är hönan som kommer först, inte ägget. Det vill säga, om barnen förstår vad som händer blir de uppmärksamma på programmet, inte tvärtom. Således får inte snabba klipp, stökigt ljud och blinkande färger barn att lockas till tv:n och stirra som zombier, en uppfattning som fortfarande är mycket vanlig.
”Ed Palmer var i mångt och mycket den som listade ut hur man gör pedagogisk barn-tv på ett både nyttigt och underhållande sätt”, säger Shalom Fisch, vice vd för programforskning på Sesame workshop (före detta CTW) till The New York Times.
Palmer skapade bland annat något han kallade för distraheraren. Han visade ett avsnitt av Sesame street på en tv och körde ett bildspel på en skärm bredvid, med en ny bild var sjunde sekund. Två förskolebarn åt gången fick se programmet. Palmer och hans assistenter satt vid sidan av med penna och papper och noterade när barnen tittade på Sesame street och när de i stället tittade på bildspelet. Varje gång bildspelet bytte bild gjorde de en ny notering.
”Vi hade närmare fyrahundra markeringar per avsnitt och vi drog en linje mellan dem så att det liknade en aktiekurs från Wall street. Ibland dök kurvan drastiskt och vi sa ’wow, vad händer här?’ och ibland gick den i taket och vi såg vilka segment som verkligen fångade barnens intresse”, berättar han i boken Den tändande gnistan av Malcolm Gladwell.
“Deras slutsats var att Sesame street inte skulle överleva sin första säsong”
Distraheraren gjorde sin viktigaste upptäckt sommaren 1969, samma år Sesame street skulle börja sändas. På den tiden var det ett barnpsykologiskt kardinalfel att blanda fantasi med verklighet. Programmets stab av barnexperter hade också tydligt påpekat detta. Ed Palmers tester visade dock att de segment av programmet som utspelade sig på själva gatan, i verklig miljö och
med endast riktiga vuxna och barn som talade med varandra, sänkte Sesame street totalt. Barnen förstod helt enkelt inte vitsen med vuxna som pratade i munnen på varandra.
Mot alla barnpsykologers råd tog programmets ledning beslutet att skapa nya dockor som vistades på gatan, tillsammans med de vuxna. Deras slutsats var att Sesame street inte skulle överleva sin första säsong annars.
Jim Henson skapade bland annat Big Bird, den förvuxna kyckling som alltså prydde Times omslag ett år senare. Detta blev något av kärnan i Sesame street och den sista stora knuffen mot världssuccé.
Redan 1974 sändes programmet på 250 amerikanska kanaler och i 41 länder. Förra året firade Sesame street sin fyrtionde säsong och det har hittills vunnit 122 Emmy. Det är också tidernas mest utforskade tv-program, med över tusen akademiska studier i ryggsäcken.
Inte långt efter att CTW lämnade Sverige, utan att ha lyckats sälja in det totala Sesame street-konceptet, tog Brasse Brännström på sig en liten läderhatt och öppnade Lattjo lajban-lådan för första
gången. ”Fel, fel, fel”, blev så rätt, rätt rätt. Fem myror är fler än fyra elefanter hade premiär 1973 och utvecklades enligt CTW:s modell i samarbete med PUB (publik- och programforskningsavdelningen på Sveriges Radio) och Pedagogiska institutionen vid Göteborgs universitet.
Målet var att förebygga läs- och skrivsvårigheter i skolan. I dag anses det av många vara det bästa barnprogram som någonsin gjorts i Sverige.
– Vi gjorde utvärderingar genom att spela upp programmen för förskolebarn, observera dem och intervjua dem. Pilotprojektet visade att barnen lärde sig men det fanns inte resurser att studera långtidseffekter. Den viktigaste egenskapen, precis som med Sesame street, var kanske att programmet lockade även de vuxna, att de kunde titta tillsammans med sina barn. Sådant är väldigt lyckat, både pedagogiskt och känslomässigt, säger Ingegerd Rydin.
“Den viktigaste egenskapen var kanske att programmet lockade även de vuxna, att de kunde titta tillsammans med sina barn”
– Nu får du bräka Yvonne, säger programledaren Isabel Reboia till kontrollrummet och ett ”bääää” fyller Bolibompastudion. Det är torsdag förmiddag och SVT spelar in söndagens avsnitt. Studion är mörk förutom ett koncentrerat ljus på Isabel och dekoren. Hon målar en tavla med motiv från de filmer som visas i programmet och har precis skapat ett får av ett handavtryck och lite bomull.
Det är den 21 januari 2010. Bolibompa är 22 år gammalt, men Sesame street sänds ännu och Fem myror går regelbundet i repris (senast i augusti 2007). De är fortfarande de största pedagogiska barnprogramssatsningarna som gjorts i världen respektive Sverige.
– Det ska alltid snackas om Fem myror. Ni kanske borde uppdatera er lite på vad vi gör nu för tiden, skrattar Kristina Colliander, programchef på SVT, lite uppgivet.
Fem myror producerades i åratal. Den möjligheten finns enligt Kristina Colliander inte i dag då SVT producerar så mycket mer, i ett högre tempo till en mer differentierad målgrupp. Dessutom har Bolibompa inte, till skillnad från 1970-talets barnprogram, uppdraget att lära eller utbilda, även om mycket i programmet kan sägas genomsyras av något slags ”lära för livet” för barn.
I stort sett allt det som Sesame street forskade fram sitter dessutom ristat i sten för en svensk barn-tv-producent i dag. 1969 var barn en mycket större gåta. Kunskaper som grundlades på 1970-talet har förts vidare, byggts på och satt sig i väggarna på SVT. Erfarna producenter och redaktörer bildar ett programråd som bollar, granskar och slutligen spikar idéer.
Huvuddelen av de egenproducerade programmen utvecklar SVT alltså utan experter utifrån.
Till hjälp har de däremot regelbundna, generella – inte programspecifika – undersökningar enligt NABC-metoden som bygger på att de utgår från ett specifikt barn. Underlaget utgörs av djupintervjuer som SVT:s barnprogrammakare gör själva.
Senast ville de få fram ”den typiska sjuåringen” med hjälp av djupintervjuer med åttio sjuåringar . Programmet Räkna med skägg, till exempel, utgick från just en
sådan undersökning.
– Vi besökte massor av förskolor och försökte ta reda på vad barnen tyckte var roligt. Det visade sig att de tyckte allra bäst om att räkna, säger programmets producent Oliver Pasche.
Sedan satte man ihop en kreativ kärntrupp som fick ganska fria händer. Det enda var att det skulle handla om siffror och vara roligt på 5–8-åringars nivå. Så i Räkna med skägg räknas det. Hur många fel finns i en bild? Hur många barn får plats i en gunga?
Programmet vann klassen Non-fiction upp till sex år på Prix jeunesse 2008 – ett exempel på att känsla, kreativitet och barnförnuft kan nå i stort sett lika långt som analyser och tester med hjälp av extern barnforskarexpertis. Det var inte heller barnpsykologer som skrev manus till Sesame street och Fem myror, programmens framgång grundlades i stället av engagerade kreatörer som Jim Henson, Magnus Härenstam och Brasse Brännström.
“Den extrema analys och detaljstudien är typiskt amerikanskt 1970-tal och delvis en kulturell grej”
Statistiken ger också dagens svenska barn-tv fler dunkar i ryggen. Över 300 000 personer tittar på Bolibompa varje dag. Var fjärde 3–6-åring ser programmet, och av dem som tittar på tv under programmets sändningstid ser runt nittio procent på just Bolibompa.
– Den extrema analys och detaljstudie som bland annat Sesame street gjorde är typiskt amerikanskt 1970-tal och delvis en kulturell grej. USA och Storbritannien, som jobbar mer på det sättet (till exempel Teletubbies och Blue’s clues, red:s anm), har dessutom mycket mer pengar än vad vi har, säger Kristina Colliander och fortsätter:
– Vi använder experter vid behov, mycket när vi behandlar svåra ämnen och framför allt när vi gör stora pedagogiska satsningar som till exempel Allt och lite till, eller nu när det är dags för en ny satsning som vi kommer att utveckla i år. Vi tar också in barnpsykologer och andra experter för interna föreläsningar eller speciella programprojekt, för att hålla oss uppdaterade.
År 2002 fick producenten Maria Groop-Russel uppdraget att ansvara för en pedagogisk satsning på SVT.
Direkt blev frågan: Vad ska vi lära ut? Siffror och bokstäver hade ju redan Fem myror gjort så bra och den serien gick ju att visa i repris.
Svaret blev att de skulle lära ut om att lära ut. De gjorde en grundlig research, intervjuade lärare, psykologer och pedagoger om modern pedagogik. De läste litteratur och inspirerades av psykologen Howard Gardners teori om de nio intelligenserna.
Resultatet blev Allt och lite till som hade premiär 2004. Serien handlar om tre karaktärer som löser problem på tre olika sätt: en logisk, en filosofisk och en handlingskraftig. De får sedan brottas med de eviga frågorna, om tiden, döden, rymden. Likheterna med Fem myror är många: engagerade skådespelare, skicklig scenografi och kostym.
De varken testade eller utvärderade på barn, förutom att skolklasser kom på regelbundna besök under inspelningen och fick tycka till, helt spontant.
– Tittarsiffrorna var väldigt bra, både bland vuxna och barn, och vi fick mycket positiv respons. Bland annat blev vi kontaktade av ett sjukhus med många svårt sjuka barn efter programmet om döden. De tyckte att vi hade så bra kontakt med barnen, säger Maria Groop-Russel.
“I slutändan måste du som konstnär ändå lita på din intuition”
Tittarsiffror är självklart ett sätt att utvärdera om ett program når fram, men att sitta tillsammans med barnen och uppleva tillsammans med dem är det bästa. Det menar psykoanalytikern och pjäsförfattaren Ann-Sofie Bárány, aktuell med pjäsen Tröstar jag dig nu? på Unga Klara i Stockholm.
– Jag satt på en pjäs med en liten flicka i knäet. Jag kunde känna hur hennes hjärta bultade när hon blev rädd, berättar Ann-Sofie Bárány.
– Du kan rådfråga hur många experter som helst, när du ska göra teater eller tv för barn. Det är bara bra, men i slutändan måste du som konstnär ändå lita på din intuition. Det behöver inte alltid
vara så himla pedagogiskt. Det är roligt med sådant som väcker frågor.
Det sistnämnda är något som hon delar med de ansvariga på Bolibompa – viljan att skapa nytt och att inte alltid ta den enkla vägen. Att ta upp svåra ämnen och prova nya
idéer. Fick Ann-Sofie Bárány önska något av barn-tv skulle det vara att ta in fler konstnärer för att skapa mer enhetliga gestaltningar. Estetiken är, enligt henne, väldigt viktig för små barn. Ljud, ljus, färg och form bör skapa en helhet som ramar in berättelsen. Ungefär som i Allt och lite till.
På 1970-talet hade CTW svårt att förstå Sveriges Radios progressiva idéer och Sveriges Radio fimpade Sesame street för att det var för kommersiellt. Även Fem myror fick kritik för glättighet, och 90-talets Teletubbies (som har utvecklats av beteendevetare och språkexperter) sågades först av SVT.
– Jag tyckte först att Teletubbies var kommersiellt skit, men när jag själv hade en ettåring som satt som klistrad förstod jag att det hade något, säger Kristina Colliander, men
Bolibompa ska vara så mycket mer än pedagogik. Det ska vara en frizon för barnen. De måste också bara få sitta och skratta.
Fem myror var SVT:s största pedagogiska satsning hittills. Samtidigt skapades både det och Sesame street i en annan tid och mycket som programmakarna använde forskare till då kan tv-producenterna själva i dag. Ändå har ingen i barn-tv-produktion i Sverige lyckats överträffa Fem myror, vare sig vad gäller genomslag eller pedagogiskt innehåll. En gissning är att om programmakarna skulle ha ”expertsatsat” på en massa pedagogiska produktioner skulle Fem myror kanske inte längre vara det barnprogram som allt jämförs med.
“Vilken härlig idé du kom på, Isabel, det där med popcornen”
I Bolibompastudion visar programledaren Isabel Reboia upp tavlan med vitsippor av fastklistrade popcorn och vänder sig mot kameran:
– Sådär, tavlan är klar. Nu ska vi till Musses klubb där de i dag ska ut och tälta och fånga kladdfisk.
På en pall bredvid monitorn sitter Monica Åhlén- Johansson i en färgexplosion till kofta:
– Vilken härlig idé du kom på, Isabel, det där med popcornen, säger hon och skrattar.
Monica Åhlén-Johansson är projektledare för Bolibompaoch har jobbat på SVT sedan 1970. Den barnpsykologiska erfarenheten och kunskapen sitter inte bara i väggarna utan också på pallar och ler.
PUBLICERAD I MODERN PSYKOLOGI
