Tre klåfingriga journalister åkte till Berlin och la vantarna på design-tv-apparater, bränsleceller och veteöl.
Berlin. Världens värsta stad i slutet på 30-talet är idag världens mysigaste. Berlinarna är snälla, ordningsamma och vet vad de snackar om.
Det blir tydligt när vi vandrar i timmar i ösregn i Östberlin eftersom vi litade mer på det röda strecket i vår gps än på nittonåringen i tunnelbanan. Han som sa att det faktiskt tar över en timme att gå till Rob Halford-puben i Friedrichshain.
”Äh, han är bara en lat emo-rockare. Det ser inte ut att ta mer än 20 minuter på gps:en” ”, tänkte vi och började knata istället…
Men det var igår. Nu befinner vi oss på den gigantiska elektronikmässan IFA med 1 212 utställare från 32 länder med 235,000 besökare. Som en massa Stockholmsmässor på rad, knökfulla med prylar.
Och framförallt tv-apparater.
Väggarna härinne är gjorda av plasma.
Det är tydligt vilket produkt som är hetast i teknikvärlden. Väggarna härinne är gjorda av plasma. Och hetast är inte 72-tummaren som faktiskt säljs i butiker, eller 3d-tv:n eller Sonys 42-tums Bravia med knivskarp bild. Det är en tv som vågat något nytt.
En tv som pulserar i bakgrunden när vi sitter i Philips pressrum och pustar ut.
– Fan vad cool den är, säger Paul. Att designen och tekniken inte tar slut i och med vad som finns i själva skärmen, utan går ända ut i kanten. Hade Apple gjort en tv hade den sett ut så här.
Tv:n som sitter på väggarna runt oss heter Aurea och är Philips nya designbebis. Med en mjölkvit, halvt genomskinlig ram med rundade kanter där ljuset från tv-bilden skapar pulserande färger. Eftersom 99 procent av de övriga tv-apparaterna på mässan har svart pianolack blir den ännu tydligare i sitt budskap (Samsung har dock en vit tv-modell).
Och när vi ända var på plats i denna tv-utopi passade vi på att ställa tillverkarnas experter mot väggen. Här är tre punkter att tänka på vad gäller tv:
* Plasma eller lcd?
Välj den bild du gillar bäst. Enda skillnaden är om ska du ha datorn och Windows till tv:n, då ska du ha lcd. På plasma blir det inbränning i skärmen. Tv-spel funkar lika bra till båda.
* 100 hertz
Nu kommer 100 hertz till platt tv. Tidigare har det varit 50 hertz. Det ger stor skillnad i bildkvalitet (i alla fall det vi såg på mässan). Vissa tillverkare byter helt till 100 hertz på alla modeller, andra har även 50 hertz-modeller kvar.
* Smart lightning technology
Olika tillverkare kallar det olika saker (namnet ovan är från Samsung) men många har tekniken nu. Den innebär att led-lampor ökar och dämpar ljusstyrkan i valda delar av bilden. Förutom att åstadkomma skarpare, mer kontrastrika och tydligare bilder, minskar tekniken också tv:ns energibehov.
LG kommer med nya mp3-spelare och kameramobilen Viewty (läs mer på sidan 58). Creative fortsätter med sin strålande X-fi-teknik som ”reparerar” mp3-filer automatiskt vid uppspelning så man får mer likt cd-kvalitet på ljudet.
På så sätt kan man ha en hel tomtearmé med högtalare utplacerade i huset.
En annan musikfavorit hittar vi långt ifrån de stora företagens gigantiska hallar. I företaget Griffins monter fastnar vi framför en svart Ipod-docka/stereo.
– Hmm, den här var lite snygg, och den verkar ha trådlösa högtalare också, säger Robert och lyfter en av de kubformade högtalarna från basstationen.
Det visar sig att den kan mer än så. Högtalarna är mycket riktigt trådlösa, och har en kompis en likadan stereo kan han ta med sina högtalare till festen och snabbt ställa dom på dockan och sedan lyfta så är även de med i högtalarnätverket.
På så sätt kan man ha en hel tomtearmé med högtalare utplacerade i huset. Och man kan välja att spela genom bara en, eller några, också. Skitsmart.
– Så man kan ha en miljon högtalare om man vill? frågar Robert
– Ja, hur många som helst, svarar tjejen i Griffins monter.
– Fett.
Toshiba är inget litet företag. Om man inte anat det tidigare så blir man i alla fall varse när man stiger in i deras jättelika monter.
Precis som alla andra jättar har de allt från fläskiga platt- tv-apparater till mobiler och små musikspelare. Men det som fångar vårt intresse är en förevisning som pågår lite i skymundan.
En kille står framför en laptop och viftar med händerna, som om han utförde en voodoo-ritual. Och otäckast av allt är att datorn verkar reagera på besvärjelserna.
När vi försiktigt smyger närmare börjar vi förstå vad det handlar om. På laptopskärmen sitter en webbkamera. Den ser alla handrörelser och tolkar dem som signaler. Inget magiskt, med andra ord. Men läckert.
Som ett ivrigt barn på Skara sommarland skuttar Markus fram för att testa.
– Ställ dig två meter från skärmen och sträck fram armen med knuten näve och uppsträckt tumme, säger vår värd.
I en liten ruta bredvid mediespelaren på skärmen dyker handen upp.
– Gör en tryckrörelse med tummen.
Markus lyder, styr pekaren till play-knappen med handens rörelser. Med tumtryckning i tomma luften startar filmen.
– Tänk vad skönt att slippa fjärrkontrollen, utbrister Paul, medan vi andra börjar spinna loss på allt annat man skulle kunna använda voodoo-styrningen till.
– Kommer tekniken att släppas snart, frågar vi i kör.
– Nä, det här är bara ett experiment, svarar killen. Det finns inga planer på att lansera den. Inte än i alla fall.
Slokörade går vi där ifrån.
– Smarta uppfinningar som inte används borde förbjudas, muttrar Robert surt.
Men vi fastnar snart framför ett annat bås. Här är det ingen tvekan om att det är experimentprodukter, bakom glasskivan ligger allt från mobiltelefoner till mp3-spelare, och så snart vi lyfter kameran är Toshibas så guide Sota Goro framme och talar om vad vi får plåta. Och inte.
Alla prylarna i montern har nämligen en gemensam nämnare: De drivs med bränsleceller.
Och vad är då en bränslecell? Enkelt förklarat är det en liten apparat som ger ström och används i stället för batterier. Toshibas tankas med metanol, det vill säga helt vanlig träsprit, men det finns även andra varianter som använder sig av till exempel vätgas.
Metanolen tankas i en liten genomskinlig kassett som sedan stoppas in i prylen. En tankning i Toshibas modeller motsvarar två batteriladdningar.
Han lyfter ut en mobiltelefon med bränslecell så vi får titta närmare. Men när vi höjer kameran är det stopp.
– Vissa saker är hemliga, förklarar han.
Det låter fantastiskt, tycker vi, att bara ta med lite träsprit när man ska på lång resa utan möjligheter att ladda telefonen, mp3-spelaren eller datorn.
Han lyfter gärna ut en mobiltelefon med bränslecell så vi får titta närmare. Men när vi höjer kameran är det stopp.
– Vissa saker är hemliga, förklarar han.
Det visar sig inte vara det vi tror. Själva bränslecellen får vi plåta hur mycket vi vill. Det som absolut inte får fastna på bild är själva ”plastpipen” på etanolflaskan, den som gör att man kan fylla på sin spelare utan att spilla. Lagom hi-tech, tycker vi.
Så när får vi se bränslecellsmobiler i butik? Det finns fortfarande några små problem att lösa.
Ett är bränslet.
– Bränsleceller som räcker länge vore perfekt på långa flygresor, men man får knappast får ta med sig en pryl som innehåller högantändlig vätska ombord på planet. Man kanske kan tänka sig att man lämnar in själva metanolkapseln innan man kliver bordar planet och får en ny när man kliver av, resonerar Sota Goro.
Ett annat problem, förklarar han, är att en av de avgörande beståndsdelarna i bränslecellen är ett mebran av platina, och den kostar i runda slängar 307 000 kronor per kilo, ungefär dubbelt så mycket som guld.
– Hittar vi ett annat material som fungerar lika bra kommer tekniken att bli mycket billigare, säger han.
Vi lämnar Sota Goro och Toshibas monter, övertygade om att det inte är sista gången vi ser prylar som fixar sin egen ström.
Av Robert Långström och Markus Nordin Foto Paul Bogatir
