Tidernas 10 värsta filmchefer

Tycker du att din chef är jobbig? Tyck igen och var glad att du inte lever i en film eller tv-serie. Vi listar fiktionens mardrömschefer och låter ledarskapskonsulten Klara Adolphson ta pulsen nedanför manschettknapparna.

Bill Lumbergh

1. Bill Lumbergh (Gary Cole), Office Space, 1999
Konflikträdd och 100 procent kontraproduktiv. Knäcker sina anställda med helgjobb, meningslösa rapporter och genom att stjäla deras häftapparater.
Klaras kommentar:
Värst på listan. De andra har i alla fall en drivkraft. En chefs värsta egenskap är att vara rädd för att tappa ansiktet och därför inte ta vara på möjligheterna.

Mr Burns

2. Mr Burns, The Simpsons, 1989-
I ett avsnitt blockerar kärnkraftsmogulen solen med en gigantisk platta av stål. Bara för att han kan. I övrigt löser han de flesta personalproblemen med att släppa lös sina attackhundar.
Klaras kommentar:
Han har i alla fall insett vikten av transformation i en organisation. En entreprenör är inte samma sak som en bra chef. Vi börjar gå ifrån ”experten blir chef” nu.

Katharine Parker

3. Katharine Parker (Sigourney Weaver), Working Girl, 1988
En bitch i fårkläder som stjäl sina anställdas idéer och presenterar dem som sina egna. Certifierat manipulativ ut i lösnaglarna.
Klaras kommentar:
Som chef på 80-talet missade hon ett av 00-talets modeord: ”transparens”. Att våga visa sina brister, delegera och därigenom få medarbetarna att lyfta företaget. Hemsk!

David Brent

4. David Brent (Ricky Gervais), The Office, 2005
”Folk ser mig och de ser kostymen och de tänker ’du lurar ingen’, de vet att jag är rock’n’roll rakt igenom”. Myntat av chefen som gav den skeva självbilden ett getskägg.
Klaras kommentar:
Ibland är brist på självdistans bra. Många kvinnliga chefer, till exempel, skulle kanske behöva en droppe av Brents brist på självinsikt så skulle de kunna släppa på självkritiken. Han är i alla fall autentisk (sig själv), vilket är bra hos en chef…

Les Grossman

5. Les Grossman (Tom Cruise), Tropic Thunder, 2008
Filmproducent med tidernas elakaste tunga och minsta samvete. Berömmer närmsta assistenten med ”jag hade inte klarat det utan dig” men följer snabbt upp med ”…jag skojar förstås, en apa utan testiklar kan göra ditt jobb”.
Klaras kommentar:
Filmbranschen är både heirarkisk och kreativ på samma gång vilket kan ställa till problem. Filmproducenter är ofta tacksamma ”gå över lik-karaktärer” på film.

Bob Kelso

6. Bob Kelso (Ken Jenkins), Scrubs, 2001
Överläkare och en totalt oberäknelig psykopat. Hans hjärna må vara en tombola men vaderna är som hos en höjdhoppare – och de visar han gärna upp för nya praktikanter.
Klaras kommentar:
Läkare är yrkesgrupp som har svårt att se sig själv som chefer snarare än praktiska yrkesutövare. Att vara psykopat hjälper inte heller.

Gordon Gekko

7. Gordon Gekko (Michael Douglas), Wall Street, 1987
Gordon bryr sig bara om pengar. Inte om sina medarbetare. Inte om sin familj. Inte om vädret. P.e.n.g.a.r. Myntade den odödliga frasen ”lunch is for wimps”.
Klaras kommentar:
Har han medarbetare? Jag tror inte han bryr sig om pengar utan om att boosta sitt ego. När chefen kommer med en Nutrilett bör du byta jobb.

J Peterman

8. J Peterman (John O’ Hurley), Seinfeld, 1990-1998
Förlagschef med ett barns intellekt. Hittar slutligen sitt kall som eremit och ”medicinman” i Burma där hans förvirring får fritt spelrum.
Klaras kommentar:
Att vara chef över folk som kan mer än en själv är en av ledarens stora utmaningar. Det ingår i jobbet att kunna lämna över till medarbetarna. Så länge det sker medvetet är det bra…

Blake

9. Blake (Alec Baldwin), Glengarry Glen Ross , 1992
“Vi adderar lite extra till månadens säljtävling.  Första pris är en Cadillac, andra pris ett set med köksknivar. Tredje pris är att du får sparken”. När din chef säger detta vet du att du jobbar för Satan.
Klaras kommentar:
Blake har förstått att incitament är viktigt. Första pris är ändå en Cadillac. Han är tydlig och medarbetarna förstår vilket utrymme de har att spela på. Sedan är han förstås otäck. 

Miranda Priestley

10. Miranda Priestly (Meryl Streep), Djävulen bär Prada, 2006
Magasinsdrottningen som är varm som is. Hennes assistenter beställer taxi, lunch och till och med klär henne. Tillbaka får de fulländad arrogans.
Klaras kommentar:
”Min ”favoritförebild”. Cool på ett sätt för att hon gör ett val att vara som hon är. Hon är medveten om sina problem men väljer i alla fall att köra på med sin stil.

PUBLICERAD I CINEMA #1 2010