Martina Haag började sin karriär som — banan. Sedan dess har hon hittat fram till sin egen matfilosofi. Som att jordgubbstårtor ska bli som guld. Och att mat, hälsa och träning ska tas med en nypa salt, och en nypa socker.
Den gängliga kvinnan stod rakryggad som en hovdam från 1700-talet, med det grå håret hårt bundet i nacken. Hon stirrade ner på Martina med knivskarp blick.
— Nu ska vi fantisera! Nå!? Jag är en liten potatis, vad är du?
— Eh … jag är … en liten banan, svarade Martina.
Martina Haag, sju år, hade bestämt sig för att bli filmstjärna och kommit till Sagateatern på Lidingö mitt i en termin. Ensam hade hon fått kliva in i den ekande salen och mötts av den barska lärarinnan med den märkliga frågan.
Kort därefter dök övriga elever upp i svepande prinsessklänningar och tiaror som glittrade i teaterlampornas sken. Martina, som fått en gul regnrock att ta på sig till banankostym, vände sig till lärarinnan:
— Jag har ångrat mig. Jag är nog en drottningälva istället.
Lärarinnan svarade strängt:
— Du har gjort ditt val! Du är en banan!
Medan de övriga eleverna fick välja bland fantastiska utstyrslar på vinden fick bananen sitta bredvid potatisen och titta när prinsessorna dansade.
— Det var skittråkigt. Men jag fortsatte i alla fall, berättar hon.
Hon hade ju en dröm. Och faktum är att både potatisar och bananer skulle bli en stor del av hennes liv trots allt. Men vi återkommer till det.
I tjugoårsåldern började Martina Haag frilansa som skådespelare. De var tre tjejer i en lägenhet på Södermalm i Stockholm, som delade samma dröm. De satt uppe på nätterna, drack rödvin och fantiserade om alla fantastiska teaterprojekt.. De tjatade på producenter, ville visa vad de kunde, fick småroller. Men det lossnade liksom aldrig.
— Det var reklamfilm för kastruller i Finland. Inte direkt Shakespeare. Men jag fick till slut ett ettårskontrakt på Västerbottensteatern i Skellefteå.
Martina flyttade norrut i början av januari. Det var kallt, mörkt och ganska ensamt. Hon kände ingen. Kollegorna på teatern var äldre och hade egna familjer.
— När jag repeterade eller hade föreställning gick det ju bra, men vad skulle jag göra all annan vaken tid?
Så, Martina började laga mat. Hon hade fått en kokbok i present innan hon åkte och började laga sig igenom alla recepten. Först sopporna, sedan resten. Sida efter sida.
— Det var roligt att laga mat efter recept och varje ensam dag hade jag en uppgift — att få till en bra maträtt. När jag kom till efterrätterna hade plötsligt ett helt år gått och det var dags att åka hem igen.
Det som hade skett var att hon efterhand hade börjat förbättra recepten. Hon lagade dem om och om igen och testade sig fram. När hon ändrat å många gånger att hon inte längre kunde urskilja vad som stått i originalreceptet, köpte hon en tom receptbok och började samla sina egna.
Den boken har nu hängt med i trettio år. Från den plockar hon favoritrecept som de på kryddig majssoppa, laxburgare, vietnamesiska vårrullar och dillomelett med smak av lyxig chèvre. För att nämna några.
Martina Haags karriär har varit som hennes matlagning. Hon följde instruktionerna tills hon tröttnade och började då kasta om bland ingredienserna.
När hon gick till arbetsförmedlingen under mammaledigheten och letade efter skådespelarjobb som inte fanns, var hon nära att ge upp sin dröm. Men en vän som var journalist hörde av sig och undrade om hon ville skriva en krönika i en damtidning? Hon var ju så bra på att berätta. Hon borde ju kunna skriva på samma sätt …?
— Jag tänkte att nä, jag kan ju inte skriva. Men jag skrev i alla fall. Krönikan blev uppmärksammad och jag fick skriva fler krönikor i olika magasin. Och jag vann pris som Årets krönikör.
En del i priset var att få ge ut den krönikesamling hon sedan kallade Hemma hos Martina. Telefonen började ringa. Plötsligt var Martina författare. Romanen Underbar och älskad av alla kom ut 2005 och telefonen fortsatte ringa.
Nu var det filmbolag i andra änden och Martina tog sitt livs bästa karriärsbeslut.
— Jag sa att de kunde få köpa filmrättigheterna till boken på ett villkor – huvudrollen, den gör jag. Jag tog kommandot över min karriär. Tidigare låg jag liksom bakom i vagnen och undrade vart vi skulle, nu klättrade jag upp på hästen och tog tyglarna.
En del produktionsbolag var tveksamma till att ge upp huvudrollen till en oetablerad skådespelare.
— Men manusförfattarna och regissörerna Måns Herngren och Hannes Holm sa “självklart ska du spela huvudrollen!”.
Resten är historia. I dag har Martina Haag skrivit tio böcker. Två har blivit långfilm med henne själv i huvudrollen. Dessutom har hon skrivit manus tillsammans med William Spetz – och spelar en roll – i nya långfilmen Dag för dag med Sven Wollter, Marianne Mörck och Tomas von Brömssen, med beräknad premiär hösten 2020.
— Jag har varit skådis längst tid, men är antagligen mer av en författare.
Och så är det ju något kring det där med ämnet mat. Det som resulterat i att två av de tio utgivna böckerna är kokböcker (hon kan också stoltsera med förstapriset i TV 3:s Stjärnkockarna). Det där med att skapa det perfekta receptet blev som en besatthet. Den har har följt med hela livet.
— Jag kan få för mig att göra den ultimata jordgubbstårtan och kan göra en varje dag i två veckor. Jag kan känna mig lite som en alkemist som ska skapa guld och håller på tills det inte kan bli bättre, säger Martina och fortsätter:
— Jag har insett att jag är typen som lätt fastnar i en grej. Som jordgubbstårtor. Jag har väl ett slags driv, antar jag. Just nu har jag fastnat i en annan grej — ugnsbakad spetskål. Otroligt gott! Bara salt och citronpeppar, 220 grader i 20 minuter och vända … och så hackade hasselnötter.
I sin strävan efter att skapa det perfekta receptet, har Martina också kommit fram till sin egen matlagningsregel för att det ska smaka riktigt gott. Som dubbelt av grädde, dubbelt av marsipan, dubbelt av jordgubbar.
— Dubbla det goda, så blir det perfekt! Det är så enkelt.
Men drivet att skapa det perfekta kan också sägas vara lite — dubbelt. Parallellt med oändliga provlagningar för att förfina recept, har Martina också format sin egen matfilosofi. För vad är egentligen perfekt? Det viktiga är vad maten kan göra. Att maten är något härligt att samlas kring. Att maten gör att vi ses.
— Vi krånglar ofta till det när vi ska bjuda hem folk. Vad hände med: ”Hej, vill du följa med hem och käka?”. Nu bygger vi upp sådan stress med fullproppat i almanackan så det är som ett världskrig inombords trots att man bara ska bjuda hem några vänner. Gör det bara – så märker du hur bra det blir!
Foto: Hans Ericksson
SKRIVET FÖR HEMKÖP