Simon Cederquist är bråkstaken som fann blixten, blev reklam- och modefotograf – och photoshoptrollkarl. Med sin nya bok ”Sleeping Beauty” kan han lägga till konstnär i CV:t också.
Simon Cederquist har en stor, tandlös och ursinnig indians långfinger pressat mot näsan. Bartendern står med ryggen till, torkar ett glas och sneglar i en spegel mot scenen som utspelar sig. Två tuggumituggande tjejer vid biljardbordet har slutat spela och tittar roat på.
Simon, klädd i en överdimensionerad cowboyhatt och med kameran under armen, inser att han snart kommer att åka på stryk.Han och journalisten Jonas Cramby är på reportageresa i USA för tidningen Café. De befinner sig i en bar i en insnöad liten stad i Klippiga bergen vid namn Glacier. Planen var att de skulle följa med Forest rangers, men de missade dem med flera veckor. Kvar är bara de som bor i Glacier och de verkar mest fördriva tiden tills nästa säsong.
Jonas inser också att Simon kommer att åka på stryk och stirrar intensivt på en neonskylt på väggen.
– So what the fuck are you gonna do about it? säger indianen.
Simons hjärna letar frenetiskt efter valalternativ. Egentligen finns det bara två usla: ”(1) Slå honom rakt på käken och sedan bli mosad av honom och hans polare” eller ”(2) Säga att han inte vill ha något bråk och sedan bli mosad av honom och hans polare”.
Som tur är kan en kreativ hjärna komma på ett tredje: ”Ska jag ändå åka på stryk kan jag lika gärna göra nåt kul av det (så jag kan skryta om historien för mina kompisar sedan)”, tänker Simon. Han sträcker fram sin knutna näve, med handflatan uppåt, framför indianens ansikte. De står nu i en Mexican stand off, ansikte mot ansikte.
– Vill du ha en ny eller en gammal?” frågar Simon.
– Huh? What the fuck?
“En röntgen skulle antagligen visa att han är full av stoppning”
Torsdag den åttonde oktober 2009. Simon Cederquist ska hämta stafflier och belysning i sin gamla studio på Södermälarstrand i Stockholm. Om fyra timmar är det vernissage och release för hans första konstfotobok ”Sleeping beauty” på hotell Anglais. I pick-upen spelas som vanligt bluegrass.
Han är trött och lycklig. De senaste åtta månaderna har varit galna, med 18-timmarspass de sista fem veckorna. Han fotograferade allt i studion de första månaderna, sedan fick han säga upp den för att ha råd att jobba vidare med boken. All retusch fick han göra på kontoret hemma.
När han såg den i tryck för första gången på Bokmässan ett par veckor tidigare tänkte han: ”Lyllo den som har fått göra den här boken…eller vänta, det är ju JAG som gjort den”.
Simon är klädd i olivfärgad t-shirt och militärgröna chinos. Håret är bakåtkammat i en rockabillyfrisyr införskaffad på 50-talsparadiset Sivletto på Södermalm och hakan pryds av ett kort bockskägg. Högerarmen är delvis täckt av tatuerade eldflammor, fingrarna av röda stjärnor och på näsan vilar ett par glasögon.
Simon ser tuff ut, men eftersom han skrattar från tårna jämt finns det ingen som kan missta honom för att vara dryg. Han är en nallebjörn.
En röntgen skulle antagligen visa att han är full av stoppning.
“Boken ska vara sån att man bara orkar titta på x antal bilder och sedan vara tvungen att ta en fikapaus”
På vänster arm har han tatuerat in siffrorna 42310800. Det är antalet minuter en svensk lever i snitt. En påminnelse om att ta vara på tiden, att ringa någon man älskar istället för att slökolla på någon dokusåpa.
Det är samtidigt lite av vad hans bok handlar om. Han gav upp välbetalda reklamjobb för att få förverkliga en dröm. Han bytte pengar mot kvalitetstid.
– Om någon skulle recensera min bok vet jag vad de skulle säga, de skulle säga att ’Simon vill lite för mycket’, säger han i en vänstersväng.
– Jag skulle svara: ’Ja, med ett tillägg. Simon vill inte lite för mycket, utan mycket för mycket.’ Boken ska vara sån att man bara orkar titta på x antal bilder och sedan vara tvungen att ta en fikapaus. Sånt gillar jag.
Han skrattar och stannar på parkeringen vid Münchenbryggeriet.
I augusti 1994 sitter Simon Cederquist utanför en fotostudio på Rosenlundsgatan i Stockholm. Det är tidig morgon. Efter några minuter kommer studions ägare, modefotografen Peter Gehrke. Simon reser sig, borstar av byxorna, sträcker fram handen och säger:
– Hej, jag heter Simon och jag vill bli din assistent.
– Vad trevligt, men jag har redan en assistent, svarar Peter.
– Jag har hört att han ska sluta. Dom sa det på skolan (Kulturama, red. anm.).
– Jaha, det visste jag inte. Men jag behöver ändå ingen assistent tyvärr.
Peter Gehrke går in och Simon åker hem. Nästa dag är han dock tillbaka.
– Jag behöver fortfarande ingen assistent, svarar Peter.
Simon sitter utanför studion varje morgon i tre veckor. Sedan visar det sig att Peter Gehrkes assistent trots allt tänker sluta och till slut säger han till Simon:
– Det verkar som att jag kan komma att behöva en assistent ändå, och du är ju ändå redan här…
Simon jobbar med Peter Gehrke i nio månader.
“samtidigt hängde han med värstinggänget där bilstölder och fläskläppar var vardag”
Men det började redan i grundskolan på Ingarö. Simon hade tidigt en snabblänk mellan hjärnan och nävarna, oavsett om det gällde att dela ut rallarsvingar eller att rita.
– Jag var väldigt bråkig. Det blev mycket slagsmål och många föräldrasamtal eftersom jag blev arg så fort. Hade de funnits då hade jag nog fått ett antal bokstavskombinationer i min diagnos. Jag hade mycket överskottsenergi, säger han.
Två saker fick honom att lugna ner sig, att bygga med Lego eller att rita. Han var matematisk, konstnärlig och bråkig. Han var en motsägelse. Att vara duktig på att rita betydde att man var en bög, och att vara bög var inte bra i 80-talets skolkorridorer – samtidigt hängde han med värstinggänget där bilstölder och fläskläppar var vardag. Simon höll sig dock på rätt sida avgrunden hela tiden. De värsta i gänget blev kriminella.
Att han skulle bli fotograf visste han egentligen redan i tvåan. Han fick en Instamatic och ett fempack med blixtar av sina föräldrar och gav upp tankarna på att bli arkeolog. De första motiven cementerade förstås karriärbeslutet – söta flickor.
– En av de första bilderna jag minns var av Frida, som jag var kär i. Jag panorerade med en gång när hon sprang och lyckades få en bild där hon är helt fryst i fokus med sitt långa hår flygande i luften samtidigt som bakgrunden är i rörelse. Jag förstod förstås inte hur det blivit så, men jag blev helt fascinerad.
Han ärvde morfars förstoringsapparat och föräldrarna köpte nya blixtar. Han byggde fotolampor av pappas bygglampor. Experimenterandet började. När han var femton sprang kompisen Jonas rakt igenom altandörren på en fest och skar upp ansiktet. Han fick bara ut tio tusen från försäkringsbolaget och bad Simon ta lite bättre bilder på skadorna. Med lite ljussättning från sidan såg ärren groteska ut.
– Han fick 250 000 kronor för att han var så ”vanställd” och köpte en Toyota Celica för pengarna…
– Då insåg jag att det här med ljus, det kan ju bli nåt.
“De gjorde en helt orealistisk affärsplan och fick sex, respektive tolv månaders starta eget-bidrag”
I Nacka gymnasium skapade han sin egen estetiska linje genom att tenta av vissa ämnen och ordna en egen, fast extraplats i bildsalen. Efter det följde diverse ströjobb, fotoutbildning på Kulturama, jobb som assistent och på företag som Kameradoktorn där han fick möjlighet att testa en massa ny teknik.
1997 startade Simon eget tillsammans med sin fru Linda Palmcrantz som jobbar som stylist. De gjorde en helt orealistisk affärsplan och fick sex, respektive tolv månaders starta eget-bidrag. Det här var mitt i it-boomen och Simons första kund var en gammal klasskompis från gymnasiet som var delägare i nystartade Netsolution, som senare blev en del i Framfab.
Inom kort blev han husfotograf på Spray, Framfab och de andra exploderande it-företagen. Han kunde bränna av 30-40 porträtt av anställda om dan och fakturera runt 200 000 kronor i månaden. Han fotograferade också för Veckans affärer. Under den tiden var it-cheferna som rockstjärnor.
“Min faktura blev på över 200 000 kronor vilket de betalade men jag sitter fortfarande på negativen. Ingen har tittat på dem”
Vid ett tillfälle skulle Framfab ha ett stort internationellt möte på Österlen. 1 500 personer skulle dit. ”Vi ska ha bilder på alla” sa Simons kontakt.
– Okej, svarade Simon. Men jag har bara till klockan åtta på kvällen sedan måste jag flyga hem för ett annat jobb.
Det var okej för Framfab. För att hinna fick Simon flyga till Landvetter och ta en taxi till Skåne. I en källare riggade han, assistenten och stylisten upp en studio och bad de första komma ner. Men mötet verkade dra ut på tiden och timmarna gick. Simon påminde om att de måste köra igång för att hinna, utan respons.
Till slut insåg mötesdeltagarna den knappa tiden och Simon fick sätta igång en löpande-band-plåtning i ett furiöst tempo. In, le, ut.
De hann med ungefär fyrahundra av de 1 500 deltagarna innan Simon flögs med helikopter till Danmark runt tolvsnåret på natten, för att kunna ta ett flyg hem.
– Ett par dagar senare ringde min kontakt och berättade att hälften fått sparken under stormötet. Min faktura blev på över 200 000 kronor vilket de betalade men jag sitter fortfarande på negativen. Ingen har tittat på dem.
I högstadiet och gymnasiet var bildsalen hemmaplan. På Kulturama kunde han mer eller mindre bo i studion. I boken tackar Simon bland andra sina bildlärare som alltid stöttat och uppmuntrat.
– Bildsalarna och fotostudiorna var fristäder eftersom jag fortsatte bråka utanför dem. Nu har jag jobbat med mitt humör och slutat bråka. Man kan ju inte vara 37 år och hamna i slagsmål…
I baren i Glacier stirrar den väldige indianen ursinnigt men förvånat på den lille svensken med kameran och den stora hatten.
Simon upprepar:
– Vill du ha en ny eller en gammal?
– Okej grabben, ge mig en gammal, säger den nu kokande bjässen.
Men ett knarrande ljud låtsas Simon veva upp sitt långfinger tills det är upprest framför hans ansikte. Simon säger:
– När vi nu ändå står här får du en ny också.
Nu imiterar han en dator och låtsas trycka på knappar på sin handled. Hans långfinger åker upp igen, denna gång närmare indianens ansikte, medan han imiterar Darth Vader: ”Pshhhhhhhhchz…”
Tystnad.
– Du är en rolig kille, säger indianen plötsligt och skrattar hjärtligt.
Bartendern börjar skratta och så också tjejerna vid biljardbordet. Jonas, som nu slutat stirra på neonskylten, skrattar också. Simon låtsas skratta.
Indianen slutar plötsligt:
– Och nu ska du bjuda mig på en öl, säger han.
– Inga problem, svarar Simon snabbt.
Hotellbaren på Hotel Anglais i Stockholm ser ut som ett kontor för systemvetande modeller.se. De flesta är unga, vackra och välklädda och alla har en laptop framför sig. I trappan vid entrén står Simon Cederquist på en stege och hänger upp de sista av de femton bilderna från boken som ska visas upp under kvällen och i en vecka framåt. Tavlan är bokens titelbild, en ängel som precis gått en fajt och vunnit.
Jonas Lindqvist från förläggaren BTM books står bredvid med huvudvärk. Det lilla förlaget letade efter någon svensk fotograf att göra en fotobok med och kontaktade Simon. Egentligen tänkte de sig en slags biografi med gamla bilder men Simon ville göra en helt ny bok med konstfoto.
Och så blev det. Ungefär 70 helt nya bilder på åtta månader (och ett 15-tal från hans tidigare utställning på fotomässan i Nacka strand 2008). Resultatet är, som en fotosajt på nätet kallar det, en fotografisk resa i ökensurrealism.
“Jag har inte så mycket hubba bubba, rosa färger och folk som skriker med gulddildos i händerna”
Inspirationen, säger Simon, kommer mer från street art som Banksy och Obey än från andra fotografer, även om många gärna vill koppla ihop honom med sådana som David LaChapelle och Scott Schafer:
– Jag har inte så mycket hubba bubba, rosa färger och folk som skriker med gulddildos i händerna. Och inte så stor budget, skrattar han.
Den röda amerikanska öknen har blivit ett genomgående tema i Simons bilder, den är fonden där allt tar form. Han är förmodligen den ende fotografen i världen som regelbundet står med ett blixtstativ och en kamera bredvid någon torr buske i Mojaveöknen och plåtar. Förutom det rent estetiska är det en plats han älskar – vidderna, tystnaden och de övergivna gruvsamhällena. En plats där tiden stått still.
Hans bilder börjar med en idé där bara fantasin sätter gränsen. Inte helt olikt det jobb han gör som reklamfotograf. Sedan kombinerar han sina fotografier och bygger sin vision med hjälp av Photoshop. Kan inte Muhammed ta sig till berget får berget komma till Muhammed.
– Det är viktigt att varenda beståndsdel existerar i verkligheten, för sig. Att jag har fotograferat allt. Jag skapar inget i 3D, säger han.
“Ordet ’fotografi’ kommer från grekiskans ord för ljus och pensel, det vill säga att måla med ljus. Jag håller inte på med bildjournalistik, det har jag aldrig påstått”
Att använda Photoshop som fotograf har varit ett infekterat ämne till och från. Simon har fått ta emot en del kritik, framförallt för några år sedan.
– Det var väl lite smutskastning då men idag får man en helt okej digitalkamera för 4 000 spänn och folk har blivit mer kreativa. Fler förstår hur svårt det är att göra bra grejer med Photoshop.
– Vad kritikerna inte förstår är att det ligger 20 års träning med blixtar bakom, experimenterande med olika ljussättningar. Ordet ’fotografi’ kommer från grekiskans ord för ljus och pensel, det vill säga att måla med ljus. Jag håller inte på med bildjournalistik, det har jag aldrig påstått.
Klockan sju på kvällen är det kö ända ut på Humlegårdsgatan. Simon står mitt i trappan och kramar gäster och tar emot blombuketter så armarna värker. På ovanvåningen spelar en discjockey musik och det serveras dricka och plockmat.
Längst upp, längst in, står en av de tavlor som flest samlas kring. Simon kallar den Dancing in the dark och den föreställer ett till hälften uppklätt par som dansar med ögonbindlar i ett kargt ökenlandskap. De dansar längs en stig som leder bort i horisonten och stigen är full av björnsaxar.
Skulle betraktarna känna till historien om när bilden kom till skulle de antagligen tycka om den ännu mer. Simon anlitade bara amatörer som modeller i boken, vänner och mer eller mindre bekanta.
Ängeln i omslagsbilden, till exempel, var en flicka som råkade sätta sig bredvid honom på en liten sushirestaurant. En kort sekund möttes deras blickar och han såg att hennes ögon var röda, som om hon gråtit. Någonting i den blicken tog tag i Simon och han frågade om han fick fotografera henne till sin utställning.
När hon kom till studion en vecka senare visade Simon sin bildidé, en smutsig ängel med rakat huvud och brutna vingar som just vunnit en fajt.
– Vad lustigt att du just ville fotografera mig sådan, sa Heidi Edström och drog upp ett ritblock ur sin väska och visade sida efter sida hur hon tecknat en tunn figur med rakat huvud och brutna änglavingar.
“Sedan dansade de sakta i trettio minuter. Ingen sade något. Tiden stod still”
Det dansande paret är vänner. En vårdag bjöd Simon in dem till studion och förklarade vad det var för bild han ville ta. När de hörde tanken bakom bilden berättade de med sorg i rösten att de precis gick igenom en tuff tid, som småbarnsföräldrar hade de börjat tappa bort varandra. Allt fick plötsligt en mening och tyngd som gav bilden en extra värdighet. Simon sa:
– Jag vill att ni glömmer bort allt runtomkring och bara håller om varandra och dansar. Jag vill att ni verkligen känner hur era händer rör vid varandra och att ni tänker på hur det känns.
Sedan dansade de sakta i trettio minuter. Ingen sade något. Tiden stod still. De hade inte haft tid och lugn att vara nära varandra på det sättet på länge.
– De berättade för mig senare att fotograferingen blev lite av en vändpunkt för dem. Att de hittade tillbaka till varandra efter det, säger Simon och ler.
Simon Cederquist lever sin dröm. Men trots att han är etablerad finns ändå stressen med ekonomin där – att den är som en berg-och-dalbana. Han måste fortfarande sälja in sig själv och boken har stulit ett halvårs besparingar.
– Ibland tänker jag att jag kanske skulle ta ett hederligt vanligt jobb istället så jag slipper oroa mig. Kanske som stuvare. Och så skulle jag kunna jobba där i hamnen och där finns ju en massa häftiga miljöer och människor och så skulle jag kanske kunna fotografera dom och kanske sälja bilderna…
Simon Cederquist
Ålder: 37 år
Familj: Frun Linda Palmcrantz och de två chihuahuorna Bruce och Leroy.
Bor: Drottningholm utanför Stockholm
Aktuell med: Konstfotoboken ”Sleeping beauty”.
PUBLICERAD I FOTO #3 2010
