Journalistik, storytelling och content marketing

Akta, jag är farlig!

Bejerot-effekten är tron att våld blir farligare när den kommer ut ur ny teknik. Men människans egen fantasi kommer inget datorspel i närheten av.

 

 Illustration: Hampus Ericstam

 

John Rambo står inbakad i en vägg av lera. Likt en sargassoulk är han blixtstilla och inväntar sitt offer.

Det tar en nanosekund. Den vietnamesiske soldaten ser skräcken i sitt ansikte reflekteras i Rambos löjligt stora kniv. Och så är han rökt.

 

Själv är jag såld. Jag sitter uppkrupen i mina finlandssvenska kusiners manchestersoffa i Västerås. De är 18 år gamla och har tryckt in en kornig piratkopia på Rambo II i den väldiga videospelaren. Jag är elva och mina ögon är stora som cd-skivor.

 

Det var startskottet på en orgie i våld. Från vhs via dvd till cd-rom. Från Rambo till Rayman. Jag borde ha skjutit ihjäl minst ett par människor på stan vid det här laget.
Istället har jag aldrig ens slagit en människa. Eller jo, jag slog Rikard i magen en gång i trean för han var en retsticka av rang. Förlåt Rikard.

Frågar du organisationen Fair play är jag ett undantag.

 

Fair play informerar om datorspel och dess påverkan. Så långt så gott. Deras framtoning påminner dock om framlidne Nils Bejerot, mannen som gav videovåldet och glasögonen ett ansikte. Det vill säga en grundmurad rädsla för nya tekniska medier och våldet som sprutar ur dem.

Nils Bejerot gav sig först på tecknade serier med följande frejdighet (ur hans bok Barn – Serier – Samhälle, 1954):

 

” … seriernas i många avseenden chockerande

värld […] är ett väsentligt mentalhygieniskt och

kulturellt problem som angår oss alla.”

 

Och när videon kom hoppade han över dit med ungefär samma argument.

 

Fair Play och Nils kämpar lite för hårt för sin tes. Vi har inte blivit våldsammare av videoapparaten och datorn. Åtminstone finns inget som bevisar det sambandet.
Folkhälsoinstitutet konstaterar bland annat följande:

 

”… inte något stöd för samband mellan datorspelande och aggressiva känslor, tankar eller beteenden trots att dessa utfall är väl studerade.”*

 

Fair play kämpar så hårt att de kokar ihop knasiga undersökningar. En från 2005 fick stort genomslag i media om hur barn far illa av datorspel. Din Tekniks Paul Bogatir avslöjade undersökningen som ett korthus då den föll igenom på alla statistiska och etiska krav.

 

Etiska rådet för marknadsundersökningar (ERM) kallade undersökningen ”en rysare”. Men då hade tidningarna redan skrivit klart om detta, och ingen tog in någon kritisk eftertanke. Blir vi våldsammare borde vi ha ihjäl varandra mer. Helst på sätt som påminner om datorspel. Och när det sker blossar debatten upp.

 

Istället är det tvärtom. Enligt en analys av kriminologen Mikael Rying på länskriminalen i Stockholm har antalet fall av dödligt våld minskat under 2000-talet. Allvarligt skadade av vapenvåld har inte ökat sedan 70-talet, enligt en studie av Felipe Estrada på institutet för framtidsforskning från 2005.

Jag är alltså inget undantag.

 

Ju våldsammare spel någon spelar, desto snällare är de.

 

Jag tror det var journalisten Fredrik Strage som sade, angående death-metal-fans, att ju hårdare musik någon lyssnar på desto snällare är han. Efter mitt besök på datorfestivalen Dreamhack i Jönköping skulle jag kunna säga samma sak om spelare: Ju våldsammare spel de spelar desto snällare är de.

 

Det enda som faktiskt är bevisat i vetenskapliga studier angående spelande är att det leder till snabbare reflexer och en bättre tränad hjärna.

Bollen är er, Nils Bejerot-wannabees.

PUBLICERAD I DIN TEKNIK #2 2007